Det finns en telefonlinje som flyktingar som ska korsa Medelhavet i små sjöodugliga båtar kan kontakta. Den heter Alarm phone och de som svarar i telefonen är volontärer som sitter i flera olika länder, talar flera olika språk och som i sin tur kontaktar sjöräddning och frivilligorganisationer. Alarm phones volontärer har inom loppet av några år varit med och räddat tusentals och åter tusentals människoliv.

Men de kan inte rädda alla som hör av sig till dem. För efter att de fått ett samtal så hänger det på andra aktörer – som kustbevakningar, handelsfartyg och frivilligorganisationer. Frivilligorganisationerna har de sensate åren blivit färre och vanliga kommersiella handelsfartyg tar omvägar kring Medelhavet, rädda för att råka få syn på ett skeppsbrott med migranter, rädda dem och sedan bli drivandes i dagar eller veckor i väntan på en säker hamn att stiga i land i.

Få europeiska länder vill nämligen hjälpa till att ta emot flyktingar. Maltas och Italiens kustbevakningar är också ofta långsamma med att komma till undsättning, och EU har tillsammans med Italien lagt ut livräddningsarbetet på entreprenad – libysk kustbevakning, som ibland snarare är miliser, som både har tränats och utrustats av EU. Och ofta ”försvinner” flyktingbåtar innan någon kommit till deras undsättning. De tysta skeppsbrotten hamnar aldrig i statistiken som därför ska tas med en stor nypa salt och skrivas upp rejält för att ens komma i närheten av det faktiska antalet döda.

Ignorans kan döda

EU och medlemsstaterna har gång på gång pekats ut som ignoranta och likgiltiga av frivilligorganisationer och människorättsorganisationer. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och OHCHR:s chef, Michelle Bachelete, har vid flera tillfällen påpekat att livräddningsinsatser på Medelhavet behövs för att rädda liv. Det var hon som 2019 myntade uttrycket ”lethal disregard”, som gett namnet till  den nya rapporten från OHCHR, Lethal Disregard: Search and rescue and the protection of migrants in the central Mediterranean Sea.

Rapporten är den första i sitt slag där ett FN-organ rakt ut pekar ut EU som medskyldig till alla de flyktingar som de senaste åren drunknat till havs. OHCHR är FN:s kontor för mänskliga rättigheter – ett organ med andra uppdrag än IOM och UNHCR, som också arbetar med flyktingar och migranter. Även om antalet flyktingar som idag korsar havet är färre är den procentuella risken att dö högre än för fem år sedan, påpekar rapportens huvudförfattare Benjamin Lewis. Idag är sannolikheten att dö 5 procent.

– Som högkommissionär Michelle Bachelete noterade i ett pressmeddelande nyligen så är dessa mänskliga tragedier möjliga att förebygga. Det är de libyska myndigheterna, EU och dess medlemsstater, samt andra institutioner, som har en skyldighet att skydda alla migranters liv och mänskliga rättigheter, oavsett deras legala status, säger Benjamin Lewis till Syre.

Anmälan om brott mot mänskligheten

Sommaren 2019 pekade juristerna Juan Branco och Omer Shatz ut EU som skyldiga till brott mot mänskligheten i och med sin medvetet dödliga migrationspolitik. De båda juristerna lämnade in en nära 250 sidor lång och detaljerad rapport till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Rapporten ”Lethal Disregard” från OHCHR bär flera likheter med denna anmälan, som nu utreds av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Bland annat så tar de upp att människor förs tillbaka till läger där de riskerar tortyr och att människor dödas genom att man låter dem drunkna. Fatou Bensouda, domstolens avgående chefsåklagare, har i ett uttalande till EU-parlamentet bekräftat att ärendet godkänts och behandlas.

Men ICC:s processer går sällan snabbt och därför har Omer Shatz och hans kollegor valt att fortsätta arbeta med sitt eget underlag.

– Eftersom vi inte väntar på att domstolen ska gå framåt med ärendet har vi under de senaste två åren arbetat med ett mycket ambitiöst andra underlag, vilket kommer att få en ”Nürnberg-effekt” på vårt fall när det gäller omfattningen, det vill säga både antalet misstänkta, spektrumet av brott, detaljerade redogörelser om hur beslutsfattande och genomförande gått till. Det materialet kommer snart att publiceras, säger Omer Shatz.

Omer Shatz är övertygad om att EU en dag kommer få stå till svars för sin politik, oavsett om det blir inför ICC eller en annan mer ad-hoc-liknande domstol.

– EU:s brott mot migranter är på nivån av ett folkmord och de kommer att dömas förr eller senare, säger Omer Shatz till Syre.

Flyktingbåtar lämnas att dö

Sedan år 2013, då räkningen började ske systematiskt, har mer 20 000 flyktingar drunknat i Medelhavet. Men mörkertalet är stort. Ingen kan veta hur många som faktiskt dött – men uppskattningar brukar ofta landa på minst 40-50 000 individer.

Två forskare som har lagt ner mycket tid och energi på Medelhavet de senaste åren är Charles Heller och Lorenzo Pezzani på Goldsmiths universitet i London. De driver forskningsprojektet Forensic Architecture som använder en mängd olika data och bevis för att återskapa olika scenarior genom animerade filmer.

De har bland annat återskapat en händelse från 2011, flera år innan den så kallade flyktingkrisen. Redan då fanns det missförhållanden att belysa. Videon har fått titeln The Left-To-Die Boat (på svenska: Lämnad-att-dö-båten) och är en iscensättning av en båt med migranter som lämnades till havs i 14 dagar år 2011. Elva människor överlevde de 14 dagarna och kom i land i Libyen, där en kvinna dog på stranden och en man i det libyska fängelse som de fördes till. De nio överlevarna släpptes fria efter fem dagars fångenskap. Sammanlagt 63 av passagerarna på The Left-To-Die Boat avled. Målet hade varit den italienska ön Lampedusa, som senare får en stor betydelse för den så kallade flyktingkrisen.

Lorenzo Pezzanis och Charles Hellers slutsats är att de 63 människorna dog på grund av omvärldens ignorans. Trots upprepade försök till kontakt svarade ingen på ropen på hjälp. Havet blev mördaren.

Men i och med Omer Shatz och Juan Brancos anmälan till Internationella brottmålsdomstolen kan i framtiden en gärningsperson, eller i det här fallet snarare gärningsinstitution, komma att pekas ut. Exakt hur en domstol kommer bedöma ärendet är det dock omöjligt att sia om idag. Att ett FN-organ nu följer i de fotspåren är ett viktigt steg, även om det inte har någon omedelbar effekt, menar Omer Shatz.

EU slår ifrån sig ansvar

EU hävdar å sin sida fortfarande att deras fokus är och alltid har varit att rädda liv och att bryta smugglarnas affärsmodell. EU-kommissionen menar att rapporten Lethal Disregard från OHCHR återigen betonar det EU redan känner till: att det är livsfarligt att korsa Medelhavet i små sjöodugliga båtar.

– I rapporten framhålls återigen tydligt farorna med oregelbundna korsningar till Europa och den samvetslösa affärsmodellen med människohandel och flyktingsmuggling. Detta har vi upprepat under de senaste åren och vi jobbar outtröttligt mot det. Låt oss också komma ihåg att EU inte är den som orsakar denna situation, utan den som söker lösningar. EU arbetar aktivt mot de grundläggande orsakerna till farlig migration via Medelhavet och tar itu med människohandlare och smugglares affärsmodell som riskerar att så hänsynslöst ta så många liv. Vi tar rekommendationerna i rapporten mycket seriöst, enligt ett skriftligt uttalande skickat till Syre från EU-kommissionens talesperson.

EU slår därmed ifrån sig att de skulle vara en del i att så många människor på flykt de senaste åren drunknat. Talespersonen skriver också att livräddning aldrig har varit en EU-kompetens – det är alltså inte EU:s uppgift att rädda liv till havs utan det sker via samarbeten. Ett sådant samarbete är med Libyen, mellan 2014 och 2020 gav EU landet 700 miljoner euro för att förstärka sina livräddningsinsatser.

– Huvudsyftet med vårt stöd till den libyska gränsbevakningen är att förbättra deras kapacitet att genomföra räddningsoperationer och därmed rädda liv till havs, syftet är också att bekämpa människosmuggling, skriver talespersonen i mejlet till Syre.

EU finansierar tveksamheter

OHCHR, som skrivit rapporten, menar att trots EU:s stöd och ansträngningar så fortsätter de att ta emot rapporter om kränkningar från den libyska kustbevakningen – eller från milisgrupper som också agerar kustbevakning i det krigsdrabbade landet. I rapporten ger OHCHR flera exempel på hur kustbevakningen slagit, hotat och rammat flyktingbåtar och mycket mer. En etiopisk flykting uppger även för OHCHR att han inte uppfattat vem som ”räddat” honom – var det libysk kustbevakning, eller någon annan milis? Men trots alla dessa osäkerheter och rapporter om missförhållanden fortsätter EU sitt samarbete med Libyen. Samtidigt har EU inte ett enda fartyg kvar till havs, utan livräddningen är helt överlämnad till Libyen, Italien och Malta, de EU-länder med kust i centrala Medelhavet.

Benjamin Lewis, författaren till rapporten Lethal Disregard, ser stora problem med utvecklingen som enligt honom inte längre sätter mänskliga rättigheter i fokus. Däremot finns det ljusglimtar gällande just livräddning i den nya migrationspakten som EU-kommissionen föreslagit, även om den på många andra sätt kritiserats.

– Där det en gång fanns EU-flaggade båtar finns det idag bara EU-flygplan och drönare som flyger spaningsuppdrag och vidarebefordrar koordinaterna för migranter i nöd till den libyska kustbevakningen. Det har faktiskt skett en förflyttning av ansvar för att skydda migranter till sjöss till samma institutioner som inte kan säkerställa deras skydd på land, säger Benjamin Lewis och syftar på den libyska kustbevakningen, och fortsätter:

– Det finns ett brådskande behov av ett större EU-ansvar för att genomföra sina egna marina livräddningsoperationer och för en större solidaritet inom EU för att se till att migranter kommer i land på en säker plats, att de behandlas väl och i enlighet med EU-lag och internationell lagstiftning.

Skickar viktig signal

Omer Shatz, juristen som lämnat in en brottsanklagelse till Internationella brottmålsdomstolen, menar att OHCHR:s rapport sänder en viktig signal om att EU:s politik inte är varken hållbar eller mänsklig – även om den inte kommer ha någon större effekt i praktiken.

– Det är första gången som ett FN-organ följer efter det fall vi driver och så tydligt pekar ett rättsligt finger mot EU, säger han.

OHCHR, det organ som är ansvariga för rapporten, har till skillnad från UNHCR och IOM, de FN-organ som finns på plats i bland annat Libyen och därmed är inblandade i de påstådda brott som EU begår, alltid varit kritiska till FN:s inblandning i Libyen, enligt Omer Shatz. IOM möter de som blir tillfångatagna ute på havet av den EU-utrustade libyska kustbevakningen, medan UNHCR finns på plats i flera av de läger dit flyktingarna sedan tas och hålls under fruktansvärda förhållanden.

– EU-tjänstemän kommer bli dömda, och de nämnda FN-organen (IOM och UNHCR) också. De senare kommer att prövas åtminstone för medhjälp eftersom de inte följer den humanitära principen om att inte göra någon skada. De är mitt i en intressekonflikt eftersom de är på plats i lägren och hamnarna och samarbetar med den huvudsakliga förövaren (EU), som nu också pekas ut av OHCHR, säger Omer Shatz, och tillägger:

– De är delaktig i genomförandet av brotten genom att i stor skala transportera de som överlever och kommer i land till lägren. EU tillhandahåller de resurserna och betalar FN för att vara där för att legitimera och underlätta brotten. EU-tjänstemän säger det öppet och att det är något som förutsågs tidigt då politiken infördes.