Socialtjänstens mål står inskrivna allra först i socialtjänstlagen. Den första paragrafen berättar att socialtjänsten på demokratins och solidaritetens grund ska främja människornas
• ekonomiska och sociala trygghet,
• jämlikhet i levnadsvillkor
• aktiva deltagande i samhällslivet.
Den ska ”inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser” och ”bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet”.
Mot det har jag ingenting att invända, det hade kunnat vara en sammanfattning av några av de bästa argumenten för basinkomst. Men handlar det verkligen om Sverige, där debatten handlar om hur socialtjänsten ska göra ojämlikheten i levnadsvillkor så stor som möjligt? Hur livet med försörjningsstöd ska kunna vara så fattigt att det allra sämst betalda jobb ska framstå som en räddning? Och hur den som lever med försörjningsstöd aldrig ska kunna känna sig trygg?
Än ska socialtjänsten kunna ringa på dörren när som helst för att kontrollera att man står till arbetsmarknadens förfogande, än ska man förkovra sig i svenska språket för att ha rätt till existensminimum. Och naturligtvis ska man alltid vara misstänkt för att fuska.
Fler och fler kommuner har nu särskilda fut-handläggare – fut är kort för felaktiga utbetalningar – som ska utreda alla fall där någon misstänks ha fått ut pengar som de inte har rätt till. Nu i veckan kom en rapport om hur arbetet med fut-handläggare i Stockholm gick förra året. Och det var inte så mycket fusk som man hade befarat.
Under året fick 14 140 hushåll ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. I 713 fall misstänkte man att någon hade fått för mycket bistånd eller pengar som de inte borde ha fått alls. När man tittade närmare på de här fallen visade sig ganska lite vara fusk egentligen. 40 procent av de felaktiga utbetalningarna berodde på fel från socialtjänstens sida – hur många som felaktigt hade blivit utan pengar nämns däremot inte. I 195 fall krävde stadsdelsnämnderna pengarna tillbaka. I 25 fall gjordes en polisanmälan.
Sammanlagt handlade det om en halv procent av de utbetalda pengarna, ungefär 5 miljoner kronor. Ett par miljoner mindre än det bör ha kostat att ha en fut-handläggare anställd i varje stadsdel. Staden tycks alltså ha förlorat ett par miljoner på att extra noga skärskåda varje krona som betalas ut i försörjningsstöd.
Kristdemokraterna vill ha en helt ny myndighet som samlar alla välfärdsutbetalningar från stat och kommun, samkör registren och kräver felaktiga utbetalningar tillbaka. Deras debattartikel om detta i DN den 19 maj handlar nästan helt om just att stävja och bestraffa fusk.
Återkraven ska kunna verkställas direkt och den som får återkrav ska dessutom betala en ”administrativ sanktionsavgift”. Inom parentes sagt låter det där med en administrativ sanktionsavgift motsägelsefullt. Antingen är det en avgift för administrationen eller också är det en knäpp på näsan till den som fått för mycket. Det kan inte gärna vara båda.
Den nya myndigheten ska också kunna upptäcka om någon får ”orimligt höga bidragsinkomster även om det sker enligt regelverket.” Då ska det kunna ”stramas åt”. Kanske ska man även ska kunna se om någon får för lite att leva på, men det skriver de inget om.
Att samla bidrag och ersättningar under en hatt behöver inte vara fel. Men det behöver inte gå så bakvänt till att man känner sig tvingad att finkamma människors liv och kontrollera vartenda öre på längden och tvären. Se istället till att var och en som är folkbokförd i landet åtminstone har en basinkomst att leva på. Det mesta av kontroll, bedömning och återkrav kan då lämnas därhän, och den fina första paragrafen om ekonomisk trygghet, jämlikhet och deltagande i samhällslivet kan bli verklighet.
Lisa Magnussons ledare om drogpolitik och människosyn på DN:s ledarsida den 29 maj.
Lena Anderssons bombastiska klimatskepticism på SvD:s ledarsida – med basinkomst skulle hon kunna skriva romaner istället.
