Kycklingar som vaknar till vid slakt, maginnehåll som läcker ut och transporter där djur dör av svält. Det är bara några av den senaste tidens skandaler som rör livsmedelsindustrin. Ändå fortsätter vi konsumera kött.

Totalkonsumtionen av kött i Sverige låg under 2020 på 78,6 kilo per person, enligt de senaste siffrorna från Jordbruksverket. Även om det är en minskning med 4,5 procent jämfört med åren innan, innebär det bara räknat i antal kycklingar, att den svenska befolkningen konsumerade 147,5 miljoner individer år 2020, enligt en uträkning som organisationen Djurens rätt gjort.

Trots detta, kan hela 56 procent av svenskarna inte tänka sig att närvara när djuren slaktas. Samtidigt som endast sju procent ställer sig positiva till ett eventuellt förbud av slakterier. Det visar en färsk opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Save movement Sverige, där 1075 personer fick svara på frågor om sin inställning till slakt.

De flesta vill med andra ord inte se på när ett djur slaktas, samtidigt som de vill att slakten ska få fortsätta pågå. Psykologen Ajla Stenholz, som föreläser i frågor om djurrätt och djuretik, är inte förvånad över resultaten.

Hur kommer det sig att en majoritet tycker att det är för jobbigt att bevittna slakt, men ändå vill att det ska fortsätta pågå, så länge man inte ser det?

– De flesta av oss har god förmåga till empati och medkänsla, både till medmänniskor och djur. Men den empatin har vi lärt oss att är förbehållen till vissa djur, som exempelvis hundar. Djur som inte ingår i den omsorgssfären är reducerade och objektifierade till ett ting, en köttbit. Men om vi är på ett slakteri och ser djuren och vad som sker med dem, ser vi också att det är någon levande där, en individ med känslor. Då uppstår ett obehag inom oss, kognitiv dissonans, eftersom vi ser lidandet, samtidigt som vi intalar oss själva att vi inte kan ge upp köttet.

Kognitiv dissonans är ett psykologiskt begrepp som innebär en känsla av inre obehag som uppstår när våra värderingar eller moraliska övertygelser krockar med våra handlingar. Något som Ajla Stenholtz menar växer ytterligare när en person som äter kött, bevittnar slakt. Ju mer gapet ökar mellan värderingar och handlingar, desto mer försöker vi täppa igen det.

– I fallet med kött handlar det om att antingen sluta äta kött eller försöka rationalisera varför det är rätt att fortsätta äta det. I ett samhälle där kött utgör en central del av vissa normer, upplever många det som svårt att ifrågasätta eller utmana det. Då känns det lättare att försvara det, vilket blir väldigt svårt när man står vid slaktbåset, förklarar Ajla Stenholtz, som menar att alternativet blir att aktivt undvika situationer och information som ökar det inre obehaget.

Stor skillnad mellan könen: ”Maskulinitetsnormer”

Resultaten från Demoskops undersökning visar också att det är en stor skillnad mellan kvinnor och män vad gäller inställningen till just slakt. 70 procent av kvinnorna kan inte tänka sig att närvara vid slakt, medan motsvarande andel är 42 procent bland män. Maskulinitetsnormer som lever kvar i vårt samhälle är en tänkbar förklaring, menar Ajla Stenholtz.

– Som kvinna har man större rörelsefrihet att visa medkänsla och omtanke, man tillåts vara mer omtänksam och det anses vara en positiv egenskap hos kvinnor. Det finns subgrupper i samhället bland män som gärna vill identifiera sig som den tuffa och dominanta, den som har makten över någon annan, oavsett om det handlar om kvinnor, andra män eller djur. Våld förekommer ju i mycket högre utsträckning bland män också samtidigt som kvinnor äter mer vegetariskt och veganskt, säger hon.

Högt förtroende för köttproduktionen

Undersökningen visar också att 54 procent av de tillfrågade tror att djuren upplever miljön på slakterierna som mycket eller ganska dålig. Men tilliten för den svenska köttproduktionen är ändå stark. Hela 61 procent tror att djuren har det ganska eller mycket bra inom köttproduktionen i Sverige. Något som Ajla Stenholtz menar är ett sätt att övertala oss själva om att det är okej att äta kött.

– Vi intalar oss själva att djur på hemmaplan i Sverige har det bra men att djur i andra länder skulle lida oerhört mycket mer än våra egna. Men sanningen är att det går inte att äta kött utan att döda någon, och det går inte att döda någon på ett ”rätt” sätt, då djuret vill fortsätta leva och vi dessutom vet att det går att låta bli. Man försöker hela tiden hitta förklaringar till varför vi behöver äta djur och tanken på att våra djur har det bättre är ett sätt att rättfärdiga köttätandet på.

Resonemanget att djuren får ett bra liv innan slakt är bara ett av flera som man ofta håller fast vid för att rättfärdiga sitt köttätande, enligt Ajla Stenholtz.

– Myten om att vi behöver döda djur för mångfald och öppna landskap samt att det är nödvändigt att äta kött för att få i oss tillräckligt med protein lever ju tyvärr fortfarande vidare i vissa kretsar. Det är sånt som minskar den kognitiva dissonansen. Redan från småbarnsåren har vi lärt in att det är normalt att äta kött och bortser från att det är ett aktivt val och inte nödvändigt.

Människan jagade för tiotusentals år sedan. Att vara emot köttindustrin, där djur föds upp för att slaktas, behöver ju inte innebära att man är emot idén om att äta kött. Hur ser du på det?

– Jag tolkar det som en ökat medvetenhet eftersom man börjar utmana normerna och sin föreställningen om köttsamhället som man har fostrats in i.

– Men då är vi återigen tillbaka i ursäkter. På savannen kanske fanns det situationer där det inte fanns något annat att äta. Då är det inte ett val längre, alla däggdjur har överlevnadsinstinkt, vi med. Men vi lever inte på savannen längre och kan välja att gå till grönsaksdisken i affären istället, på så vis kan vi praktisera vår empati för djuren, säger Ajla Stenholtz.