DEBATT Människor med psykisk ohälsa har blivit hårt drabbade av corona-pandemin, det ser vi som verkar inom brukarrörelsen tydligt. Vi har också blivit dubbelt utsatta eftersom de verksamheter som mobiliserar för att stötta och motverka isolering blivit utan de kris- och omställningsstöd som kommit övriga samhället till del.
Redan innan pandemin levde psykiskt sjuka enligt NSPH med 15 års lägre förväntad livslängd än genomsnittet, och på mindre än hälften av normalinkomsten. Det betyder att när pandemin drabbade världen var vi redan i ett utsatt läge. RSMH har gjort en medlemsundersökning som pekar på att människor med psykisk ohälsa har fått sämre tillgång till vård i samband med pandemin, och socialstyrelsens senaste lägesrapport lyfter upp att dagliga verksamheter har hållits stängda och att de digitala lösningar som ska möjliggöra gemenskap ofta är otillgängliga för vår målgrupp.
Det har varit ett mörkt och svårt år för människor med psykisk ohälsa, men när vården dragit ned på sina kontakter och samhället stängt ner så har brukarföreningar och inflytandeorganisationer mobiliserat. Vi har samlat in information om våra medlemmars situation och kämpat för att ställa om för att kunna möta de nya behov som uppstått. Vi har förlagt verksamhet utomhus och hjälpt varandra med digitala lösningar. Vi gör hembesök och kör ut mat till människor som inte kunnat komma och äta på sina lokalföreningar. Vi vet vad som fungerar för våra medlemmar och vi kämpar för att hålla våra verksamheter vid liv. Trots stora insatser har vårt omställningsarbete inte räckt till, och vi får ofta avvisa medlemmar eller ha tidsgränser för hur länge medlemmar får stanna i våra lokaler, detta trots att vi vet hur viktigt det kan vara att få träffa sina kamrater eller få ett mål mat. Pressen blir stor på de ofta ideellt aktiva när behoven ökar men möjligheter och resurser minskar.
På många områden har staten agerat kraftfullt för att mildra pandemins skadeverkningar. Vi har sett statligt finansierade korttidspermitteringar, olika lösningar för att idrottsverksamheter ska få behålla bidrag och omställningsstöd och krisbidrag riktade till kulturbranschen och folkbildningsaktörer. Bland brukarföreningarna har vi förutsatt att liknande stöd skulle komma också oss till del, men efter ett drygt år kan vi konstatera att så inte blivit fallet.
För oss på RSMH Skåne har det inte funnits något krisstöd, inget omställningsstöd eller kompensation för ökade utgifter för exempelvis uppsökande verksamhet och mattransporter. Lokalföreningar håller på att gå under och vi har inga resurser att gå in och stötta. Detta trots att vi nu mer än någonsin ser ett stort behov av våra verksamheter, och trots att Folkhälsomyndigheten varnar för ökad psykisk ohälsa i pandemins spår.
Brukarföreningar och inflytandeorganisationer behöver samma stöd som samhället i övrigt för att klara coronapandemin, för att fortsätta vårt viktiga arbete, och för att bevara de strukturer som byggts upp genom årtionden. Annars kommer pandemin få permanenta negativa effekter för psykiskt sjukas möjlighet att delta i samhällslivet, och det kommer påverka samhällets förmåga till återhämtning när pandemin är över.
