– Det är fint att se att något blivit älskat under lång tid, säger hon.

Förra våren landade Isabelle McAllister på svensk mark igen, efter att ha bott på Bali med sin familj i två år. Där gick barnen i en skola med miljöinriktning, och Isabelle vidareutbildade sig i hållbarhetsfrågor. Men det var inte bara all ny kunskap som gjorde intryck, utan också livsstilen.

– Vi bodde nästan utan prylar för första gången. Vi hyrde ett möblerat hus, hade inte mycket med oss och där vi bodde fanns det knappt något att köpa förutom flipflops.

Att leva så enkelt, och samtidigt ha kunskapen att konsumtionen har ökat enormt under de senaste decennierna, fick henne att vilja engagera sig, berättar hon. Och ett resultat av de tankarna är den nya boken ”Skavank – att laga, vårda och uppskatta det gamla och nötta”.

Isabelle McAllister är för många känd som programledare i olika inrednings- och byggsammanhang, och det är också ur den erfarenheten hon har hämtat material till boken.

– Överkonsumtionen är en stor faktor i klimatkrisen, och att använda det vi har så länge vi kan är det bästa vi kan göra. Jag har alltid jobbat med återbruk, så nu när jag sitter på både kunskapen om varför detta är viktigt och hur man gör för att ta hand om saker, ville jag berätta den historien.

För en person som Isabelle, som tycker om att arbeta med händerna, är det inte särskilt märkligt att laga, lappa och återbruka. Klimatnyttan har kommit som en bonus.

– Det är kanske en efterhandskonstruktion, men jag har synat min karriär i sömmarna. Jag har definitivt bidragit till en massa slit och släng, vilket nog var oundvikligt i det jobb jag hade. Samtidigt kan jag se att jag alltid premierat återbruk, vilket nog beror på att jag drivs av ”görandet” snarare än en viss stil.

En nyckel till ett sundare sätt att se på konsumtion tror hon är att vi måste få tillbaka kopplingen mellan det vi köper och vem som tillverkar dem – och hur. Vi måste också se var materialen kommer ifrån och vad som händer med våra prylar när vi själva inte vill ha dem längre.

– Vi klickar hem saker som förhoppningsvis står utanför vår dörr inom något dygn, sedan använder vi dem knappt alls innan vi skickar ut dem i ”rymden” igen. Samhällshjulet rullar oerhört snabbt, vi söker substans i materiella ting men misslyckas, eftersom det så sällan finns något värde i sakerna vi köper.

Isabelle McAllister pratar om att ge föremålen en historia, en tyngd, för att vi ska respektera och ta hand om dem. Och hon tveksam till att det finns något som kan kallas ”hållbar konsumtion”.

– Det gör det nog inte. Det finns tillräckligt med redan producerade prylar för alla som bor på planeten och lite till. Det är vettigare att använda dem innan vi köper nytt. Jämför med kylskåpet: Det är smartare att äta upp den mat vi har innan vi köper mer – även om vi tyvärr har blivit lite ”slit-och-slängiga” även på det området.

Skavanker och patina är något Isabelle McAllister talar om med värme – att spår av användning är något som vi borde sätta värde på, snarare än att se som en värdeminskning.

– Jag likställer det med ett slags erfarenhet. Och hellre nött och använt än något som spruckit efter bara en användning på grund av dålig kvalitet. Även jag kan uppskatta det som är perfekt, men det är något väldigt flyktigt i det, medan spår av åldrande är mer intressant.

Ett exempel ur Isabelles McAllisters eget liv är ett golv i familjens stuga i Dalarna, som Isabelle handmålade med linoljefärg i ett intrikat mönster i många lager. Projektet tog 60–70 timmar, vilket gav det ett extra värde. Hennes följare på Instagram fick följa hela processen, och många ifrågasatte hur hon kunde lägga så mycket tid på något som folk sedan skulle gå på.

– Det påverkade mig lite, så när golvet var klart var jag först överdrivet försiktig. Skulle någon dra en resväska över det och göra djupa repor skulle jag nog bli ledsen, men att få vara med och sakta nöta på golvet över tid genom att leva livet – det är ju fint!