Ibland bara lackar jag ur. Ibland blir det värre än vanligt. Nu är det det. Jag ska tala klartext. Jag fattar inte hur människor kan leva med bomba barn. Och just nu fattar jag inte hur den israeliska regeringen kan leva med det.

Jag är självvalt naiv. Det är en del av mitt sätt att tänka på världen. Ofta ställer människor upp falska dikotomier, de jämför sin egen dåliga plan med någon annans ännu sämre plan. Ofta överdriver man den andras position eller fantiserar ihop att den andra har åsikter som den inte har eller har gjort saker som nödvändiggör nästa omgång av övergrepp.

– Jo, visst, vi förgiftar den här bäcken, men det är ju bättre än att spränga hela jorden i luften som de där andra vill.

Jag är inte fri från såna tankefigurer. Jag är inte fri från fördomar om grupper av människor. Ingen är det. Den som påstår det ljuger. Min syn på fascister har verklig grund, bygger på insikten om att det alltid går år pipsvängen när sådana sentiment tillåts styra i ett samhälle. Men det mesta handlar ju om åsikter, hur vämjeliga de än är, och måste behandlas som sådana. Och det finns en psykologisk mekanism i oss som gör att vi lätt blandar samman människor med deras åsikter, utseende eller andra kulturella tecken.

Attributionsfel brukar sådana processer kallas och ingen människa går fri från dem. Och det är enormt viktigt att komma ihåg. Vi missförstår i bästa fall och bär i värsta fall på rent hat mot människor på grund av kulturella skillnader. Det är rent av livsfarligt att inbilla sig att man sitter på nån slags objektiv sanning. Inte ens mänskliga rättigheter går egentligen att befästa någonstans utanför kulturen.

Samtidigt ger insikten om att vi sällan eller aldrig ser världen utan kulturella och högst privata glasögon en möjlighet att inse att även om jag inte kan ha rätt i absolut mening så kan jag i alla fall agera som att vissa saker är i det närmaste sanna. Gräva runt i den kulturella geggan och åtminstone uttrycka raka, enkla värderingar som inte bygger på att nån annan tycker nåt som är lite dummare än jag tycker och att jag därför får vara ännu elakare än dem.

För det är exakt vad som har hänt i Mellanöstern i decennier. Tillåtits hända. Uppmuntrade av krafter utanför landet som har egna intressen, ekonomiska, ideologiska, religiösa. Den som hävdar att det skulle finnas någon sanning ljuger mot bättre vetande.

Jag reste runt i Israel för tio år sen. Bilade runt i stora delar av landet och mötte en fantastisk natur, underbara människor och framför allt öppenhet och värme. Det var en ovanligt fredlig period och jag kunde besöka nästan alla ställen jag ville. Det chockerande var att folk ansåg sig behöva mörda andra människor i paradiset. Trots att landet är litet och trots den höga konfliktnivån finns det stora områden som skulle kunna användas till nåt vettigt. Allt som behövs av vatten och en näve frön, på sina ställen är det som att befinna sig i ett växthus. Utomhus.

Att då hävda att man måste döda barn är sjukt. Sinnessjukt. Ingen behöver mörda barn.

De två mekanismerna, de falska jämförelserna och tillskrivandet, kan i trängda lägen användas som argument för att begå de mest bestialiska övergrepp. Men du är alltid lika ansvarig för dina handlingar, oavsett hur dum någon annan är. Om termometern redan står på tusen grader är inte femhundra grader svalka. Allt brinner upp likafullt.

Och det är ett av de stora problemen när det ballar ur som det gjort igen och igen i området. Den bräckliga freden bryts om och om igen. Ibland av israeliska soldater, ibland av palestinska styrkor. Och det är så onödigt, så ondskefullt.

Missförstå mig inte. Fram till den dag som det palestinska folket befriats och lever i ett land som de har full demokratisk kontroll över, tillsammans med andra som bor på samma ställe, och där de behandlas på samma sätt som alla andra kan jag inte se att ett disciplinerat motstånd kan vara fel på något sätt.

De falska dikotomierna döljer grundkonflikten. Jag upprörs till gränsen för vad jag står ut med när jag tänker på att barn dött de senaste veckorna för att vuxna inte kan fixa sitt. Återigen, moraliskt är jag fullt på det klara var ansvaret för deras död ligger och jag ser inte hur det ska vara nödvändigt överhuvudtaget att döda tusentals palestinier som svar på att några israeliska soldater blivit skadade eller dött. Vilket aldrig sker utan att det hänt nåt innan som i sin tur berodde på nåt som hände innan dess.

Jag står helt och fullt på det palestinska folkets rätt till frihet och värdighet. Inte minst är jag hängivet trogen tanken på att de palestinska barnen på Västbanken och i Gaza självklart ska rätt att växa upp i fred och frihet. Det betyder att jag faktiskt i grunden tycker att hela konflikten är onödig, sjuk i huvudet rent av. Om alla bara skulle sluta slåss skulle problemet inte längre finnas.

Jo, jag vet. Invändningar i massor. Hur kan jag säga att jag står på palestiniernas sida och ändå mena att krigandet är fel? För att allt krig är fel. Och för att jag också står på de judiska barnen sida. Och de kristna barnen. På de vuxnas sida till och med. För ingen mår bra av att leva i det galna tillstånd som människor lever i i Israel. Ett paradis sönderslaget av en auktoritär föreställning som genom att ta en religion som gisslan lyckats locka med sig penningstarka krafter på ett projekt som man aldrig borde ha givit sig in på.

Gud har inte givit något till någon. Det är ett sinnessvagt argument. En idiotisk sak att påstå. Vi lever i tider då vi vet bättre. Visst, jag har andliga funderingar precis som så många andra. Jag har tankar som inte utgår från vetenskapliga landvinningar direkt. Men om jag skulle få för mig att det är okej att mörda barn för att en mytisk figur givit mig ett visst område att förvalta hoppas jag verkligen att någon tar mig i örat. Ordentligt.

Samtidigt som jag självklart tycker att varje dödsfall är sorgligt och att israeliska staten bär det slutgiltiga ansvaret för dem tycker jag på ett enklare och mera grundläggande plan att det är dags att dra konsekvenserna av decennier av sådana mord. Situationen bara kan ju inte bero på att både palestinier och det judiska folket i Israel skulle var särskilt grälsjuka och mordiska människor. Det var inte det jag såg när jag var där. Tvärtom.

Det är som djur som hålls fångna i en onaturlig situation. Djur på zoo. Ridhästar. Kossor och tjurar som får tillbringa sina sista timmar i slakterifabriker. Till och med akvariefiskar. Vi fattar att deras naturliga beteende släcks ut och ersätts med något annat. Det är samma sak som händer med oss människor. I extrema situationer blir också vi krubbitare. Situationen i Israel är inte en poletisk eller religiös kris. Det är en moralisk kris. Ett känslomässigt slukhål.

Återigen. Vuxna, resonerande Jerker ser det som självklart att Israel borde lägga ner sitt förtryck av palestinierna. Det är idiotiskt det de håller på med. Men krisen är för långt gången för att kunna lösas med mer makt, mer krig, mer hat. Det var länge sen det blev för sent.

Snarare är det väl dags att börja tänka igenom hela situationen. Världssamfundet gav ett område till en grupp människor utifrån ett kollektivt skuldmedvetande. Den veritabla utrotningen av en etnisk grupp under andra världskriget var inte bara ett verk av sinnessjuka värderingar, det var något som tilläts ske av resten av världen. Tills deras nationella suveränitet hotades. Tills deras medborgare började dö. Innan dess var det inte många som brydde sig. Tvärtom tyckte många att de där judarna hade sig själv att skylla.

Och delar av världssamfundet tänker samma sak i dag. Men om palestinierna. Och låter denna tanke förblinda dem. För egentligen är det superenkelt. Om jag ser en vuxen människa misshandla ett barn frågar jag inte efter vad barnet eventuellt har gjort. Jag försöker stoppa den vuxna. Jag är fullständigt ointresserad av den vuxnas argument för att övergreppet måste ske. Att den vuxna påstår att barnets föräldrar minsann gjort nåt dumt har inget med saken att göra överhuvudtaget.

Penningstarka grupper i länder som USA stöder Israel ekonomiskt. Inte för att de gillar judendomen eller känner något ansvar för det judiska folket, utan för att de har eknomiska intressen där, för att de hatar islam eller, värst av allt, för att de tror på religiösa föreställningar som handlar om deras egna himlafärd. De vill att Israel ska existera så att de kan åka dit och fara upp till himmelen när slutet kommer.

Var det verkligen tanken med Israel? När ska världssamfundet inse att de begått ett misstag och ta sitt ansvar? Det är ett litet pluttigt område där det inte bor mycket folk. Om vi verkligen ville få slut på morden, övergreppen och förtrycket, som inte bara drabbar palestinerna, utan också hyggligt folk i alla grupper i landet, direkt eller som en effekt av förtrycket, så skulle vi kunna det. I dag.

Det är mycket jobbigare att kriga än att låta bli. Det är mycket enklare att torka tåren av den andras kind och släppa hatet än att gå runt och vara rädd hela tiden. De enorma resurser som används som konstgjord andning för att upprätthålla eländet skulle kunna användas till att ge varenda människa som bor i Israel ett värdigt liv. Krigandet leder enbart till att alla får det kassare.

Det kommer aldrig att ske. Jag är inte puckad, jag fattar grejen. Å andra sidan är det enda rimliga att FN sätter sig ner och på allvar tar itu med grundproblemen. För så pass naiv är jag att jag faktiskt tror att fria, mätta och trygga människor inte startar krig.