Det är med viss bävan jag skriver denna text. Som det heter. Klart jag är orolig. Jag kan med ett svep radera ut möjligheten att utöva ett av mina två yrken. I teorin i alla fall.

Många tycker nog att det är rimligt. Rätt. Jag är fullt medveten om att det jag tänker säga både är kontroversiellt och kan verka stigmatiserande. Några kommer att få sin syn på mig, om de nu har en sådan, nedsvärtad.

Å andra sidan – kanske är deras syn på sådana som jag snedvriden och till och med falsk?

Vad vill vi uppnå?

Denna text handlar om det. Om hur det svenska samhället gör livet surt för en massa människor och med tämligen berått mod skapar problem som leder till livslångt lidande och i värsta fall för tidig död för folk. Helt i onödan.

Låter som en överdrift. Jag vet. Men i den här texten vill jag renodla en position i narkotikadebatten som jag tycker saknas. Brukarperspektivet. Vilket står i motsats till vad den etablerade synen säger, att det inte finns några brukare av narkotika, bara missbrukare.

Narkotika är helt enkelt substanser som staten har bestämt sig för är ämnen som missbrukas. Ett begrepp som bakvägen definierar sig självt. Luddiga begrepp leder lätt till dåliga beslut och den svenska narkotikapolitikens problem är uppenbart för nästan alla i debatten. Nolltoleransen funkar inte.

Till skillnad från för bara några år sedan är det i dag möjligt att föra ett samtal, också med representanter för den officiella linjen, om åtminstone delproblem.

Som att den oförsonliga inställningen till den som brukar droger har gjort att många människor inte vågat söka vård eller ringa polisen för att få hjälp. Eller att många svenskar stängs ute från det sociala skyddsnätet på grund av sitt bruk av droger.

Den folkliga opinionen, i alla fall om man lyssnar på järnvägsspåret, är också i svängning, snarare av demografiska och kulturella orsaker än ideologiska, skulle jag tro. Men också på grund av att forskningen på området blivit allt mindre ideologiserad och att informationen om den har blivit mer tillgänglig.

Allt fler svenskar tillhör hur som helst grupper som har en annan syn i frågan. Grupper som av olika skäl använder eller accepterar användandet av olika substanser som är illegala.

Alla dessa människor är inte ”knarkare”, offer för den cyniska verkligheten på samhällets bakgård. Några är det. Det flesta är det inte. Statistiskt.
Om jag får spekulera handlar det om flera hundratusen människor. Det innebär att det har uppstått en djup moralisk spricka mellan majoritetssamhället och olika minoriteter som ingen egentligen vill kännas vid.

Lösningen hittills har nämligen varit att ignorera alla tecken på att det man gör är fel och istället göra mer av samma sak. Vissa hävdar att det är ett kriterium på dumhet att göra det.

Grundfrågan att besvara för att kunna föreslå en ny narkotikapolitik borde istället vara vad vi egentligen vill uppnå. Vad ska politiken syfta till?
Hittills har den syftat till att skapa ett samhälle fritt från narkotika. Det har varit det övergripande och på sätt och vis enda målet. Först på senare tid har man börjat fråga sig om det samhället är möjligt och om det nödvändigtvis är ett bra mål.

Jag tror inte det. Av flera skäl.

Min personliga ingång

För ungefär femton år sen började jag undra över min psykiska hälsa. Jag blev deprimerad oftare och oftare. Jag drack mer och mer alkohol periodvis.

Efter alldeles för mycket kaos hamnade jag hos en bra psykiater och det konstaterades att jag hade en hel katalog av diagnoser. Men innan dess hade jag hunnit omvärdera min tidigare rätt stränga syn på cannabis. Jag hamnade i cirklar med människor som använder olika cannabisprodukter för att bota eller mildra olika symptom. Jag tyckte nog att de var knäppstarar först, men började sedan läsa forskning, ta del av debatten. Och konstaterade att jag var tvungen att testa på mina besvär.

Det slutade med insikten om att jag inte ska dricka en droppe alkohol och att cannabis med stöd av vanlig medicin är ett effektivt, säkert och relativt ofarligt sätt att minska mina besvär så pass mycket att jag fungerar rätt bra.

Men jag är ju en hyggligt laglydig person. Jag är en ivrig försvarare av det solidariska samhället och vill ju inte vara kriminell. Om jag ska kunna få ett jobb är jag hänvisad till apoteksvaror som visserligen drastiskt minskar mina besvär, men som gör mig till en viljelös zombie, vilket i sin tur gör att jag inte kan jobba.

Vården ser inte heller med blida ögon på cannabis, så jag kan i princip inte heller få någon psykvård om jag inte avstår.

Det är min personliga ingång. För att göra den mer generell: utan att placera någon i finrummet är det en tämligen stor skillnad mellan orsakerna till att någon undersöker cannabis medicinskt, bland många andra lösningar på ett problem, och de krafter som skapar en hemlös heroinist.

Helt klart är i alla fall att den första gladeligen skulle acceptera en annan lösning som var bättre, medan den andra är fast i ett kemiskt beroende av en specifik drog. Oavsett vilket perspektiv man väljer är hen inte på ett bra ställe och hens droganvändning är onekligen ett problem. Den medicinska användarens problem är i princip de motsatta.

En komplex politik

En annan grupp användare av droger är pinsamt nog – åtminstone i ljuset av svensk narkotikapolitiks rötter i brungrumliga vatten, med föreställningar om folksjälar och annat nationalchauvinistiskt skräp – människor med rötter i andra nationella och etniska kulturer. Människor som under inga omständigheter skulle använda alkohol av religiösa och kulturella skäl, som använder eller accepterar substanser som är olagliga. Qat och cannabis mest.

Idén om den knarklangande, svartmuskige banditen med rötter i länder med brutal patriarkal kultur och i bästa fall gangsterliknande politiska förhållanden är pinsamt lik idén om juden i den antisemitiskt färgade västerländska nittonhundratalskulturen.

”Jag ser många praktiska, politiska och inte minst moraliska problem med både en systembolagslösning och med att helt släppa marknadskrafterna fria. Men egentligen borde väl en tomat och en joint betraktas med samma utgångspunkt: hur farliga är de egentligen?”

En del är uppenbarligen banditer. Men tillvaron i Sverige skulle se betydligt annorlunda ut om alla var det.

Det finns fler grupper. Människor som utforskar andliga och psykologiska aspekter av sina liv med hjälp av olika psykoaktiva ämnen. Festprissarna med koks i kranen. De som hellre tar ecstasy och dansar hela natten än super på ett disco.

Orsakerna till att människor använder det som definieras som narkotika är väldigt skiftande, de olika drogernas effekter är väsensskilda och effekten de får i människors liv är definitivt inte enkel att förutspå.

Med den bakgrunden menar jag att det första vi måste göra för skapa något nytt är att ge upp föreställningen om narkomanen. Om narkomani. Inte i bestörtning se ut över en värld som verkar ha blivit galen när det gäller droger, utan lyssna på den, om än kritiskt.

Narkotikapolitiken är komplex. Inte minst för att den egentligen består av många olika områden. Socialpolitik och straffrätt inte minst. Ena stunden ska den fungera för att hjälpa enstaka missbrukare på fötter, nästa stund ska den verka avskräckande juridiskt. Ofta går behoven isär. Ibland krockar de.
Frågan är laddad med kulturella, religiösa och moraliska föreställningar. Det är inte så enkelt som att förbjuda skiten och hoppas att den försvinner.

Omdirigera resurserna

Så vad är då min lösning på problemet? Inte en ny narkotikapolitik i alla fall. Snarare ingen narkotikapolitik alls.

Behandla narkotika som det de är, en massa olika produkter. Andra produkter köper jag i affären. Där finns varor som anses säkra för mig. Glödlampor. Citroner. Blöjor. Vårt samhälle fungerar så. Saker som konsumeras säljs i affärer av olika slag. Det är inte tillåtet att sälja vad som helst hur som helst. Det är förbjudet att smuggla morötter och sälja dem svart för överpriser. Är morötterna giftiga eller beroendeframkallande är det ännu mer olagligt.

Jag ser många praktiska, politiska och inte minst moraliska problem med både en systembolagslösning och med att helt släppa marknadskrafterna fria. Men egentligen borde väl en tomat och en joint betraktas med samma utgångspunkt: hur farliga är de egentligen?

De droger som är för farliga och beroendeframkallande ska vara förbjudna, men inte för att de är narkotika utan för att de är farliga.

De resurser som frigörs på myndigheter, inom polis, rättsväsende och kriminalvård måste, och jag menar verkligen måste, om vi inte ska hamna i nyliberalt kaos, omdirigeras till socialvården. För med skygglapparna borta kan vi äntligen fokusera på den enda fråga som i sammanhanget är värd att besvara. Hur hjälper vi de människor som har hamnat i ett missbruk?

Ännu enklare uttryckt: byt ut narkotikapolitiken mot socialpolitik.