Debatterna, diskussionerna och tyckandet om kön, könsidentitet, transvård och spekulationer kring ett pågående utraderande av den språkliga kategorin ”kvinna” fortsätter pågå.

Bara i början av den här veckan har Ivar Arpi och Inti Chavez Perez debatterat  i Aktuellt om det är en bra eller dålig sak att myndigheter och hälsovård anlagt ett mer könsneutralt språkbruk i sin information, Svenska kyrkan har gått ut med ett stöttande öppet brev till transpersoner, och i Dagens ETC skrev kulturredaktör Anna-Maria Carnhede en text där hon, apropå nämnda öppna brev, vill reda ut några missförstånd angående den grupp redaktörer och journalister hon själv anser sig tillhöra, nämligen den som ”vill analysera transvården ur ett barnrättsligt och feministiskt perspektiv”.

”Vi vill inte, som kyrkan verkar tro, att könsrollerna ska bli snävare. Tvärtemot vill vi att varje individ ska få uttrycka sig hur genusöverskridande hen vill. Att en flicka får vara hur ’pojkig’ hon vill. Att en pojke får agera hur ’tjejigt’ som helst. Att grundhållningen bör vara att hormoner och kirurgi inte ska behövas: könet i sig är något betydelselöst. Vår feministiska övertygelse är att tjejer ska känna att de duger som de är. Först om en sådan grundinställning inte skulle räcka, och om en evidensbaserad vårdapparat anser att det behövs, bör ett nytt steg i behandlingen tas. Så länge det finns minsta lilla skäl att misstänka att faktumet att de flesta av den växande grupp barn som vårdas för könsdysfori är tilldelade flickkön vid födseln beror på att vi lever i ett patriarkat borde väl en analys av detta vara ett feministiskt rimligt krav?” skriver Carnhede exempelvis. 

Pojkar ska alltså få vara flickiga och flickor ska få vara pojkiga utan att någon tycker det är konstigt. Patriarkatet ska krossas och könsrollerna luckras upp. Så långt, så gott. När vi sedan uppnått detta nirvana av upphöjd genusmedvetenhet på en kollektiv social nivå – då kan vi börja behandla unga människor med könsinkongruens och könsdysfori, för då vet vi att det åtminstone inte är patriarkatets fel att flickor uppsöker transvården. Vänta lite nu. 

För det första finns det ju ingen motsättning mellan att å ena sidan sträva efter en värld där den kategori av kön som vi tilldelades vid födseln inte innebär några begränsningar i samhället, och samtidigt acceptera att vi ännu inte uppnått det och hantera de konsekvenser av den nuvarande verkligheten som finns, här och nu.

För det andra, även om vi som tankeexperiment skulle säga att könsdysfori hos flickor uppstår på grund av patriarkala strukturer – vilket vi absolut inte kan och det skulle för övrigt inte heller förklara transkvinnors existens – så är ju det i sig inte ett argument för att inte ge adekvat behandling till dem som, här och nu, upplever obehag på grund av sitt tilldelade kön. 

”Jag begriper hur fruktansvärt det måste vara för en nyligen könstransitionerad person att lyssna till debattörer som hävdar att det hen just gjort med sin kropp blott är en produkt av patriarkatet. Det är inte svårt att förstå att en ’nyansering’ av diskussionen om transvården kan väcka existentiell fasa hos den personen. Att det kan kännas brutalt att som transperson få ta stryk för att någons teorier om könets existens ska gå ihop” skriver Carnhede vidare. 

Jag begriper å min sida hur fruktansvärt det måste vara för en övertygad radikalfeminist att ens teorier om könets existens inte går ihop med verkligheten. När man byggt sin analys på en könsmodell som plötsligt inte längre håller.

Vad som däremot inte är lika begripligt är hur den transexkluderande radikalfeminismen ens lyckats hamna i samma ringhalva som antifeministen Ivar Arpi, som i debatten med Chavez Perez menade att könsneutralt språk utraderar kategorierna man och kvinna. Det är obegripligt, när det hade varit så enkelt att istället inkludera transrörelsen som en naturlig del i kampen mot patriarkatet, i kampen för det där framtida samhället där en persons könstillhörighet faktiskt inte spelar någon roll, varken i teorin eller praktiken.