Vissa hajar är riktiga långsimmare. Dessutom verkar det som om de nästan alltid hittar rätt. På så sätt kan exempelvis vithajen utan större problem simma ända från Sydafrika till Australien, mer eller mindre i en rät linje.

Forskarna har länge misstänkt att jordens magnetfält har med saken att göra. Bevis har dock saknats, men nu har amerikanska forskare lindat koppartråd runt en större ”bur” med en mindre swimmingpool i mitten. När elektrisk ström leddes genom koppartråden uppstod ett vanligt magnetfält inuti poolen.

Dessförinnan hade forskarna samlat in ett 20-tal skovelhuvade hammarhajar, en art som är känd för sin hundratals kilometer långa migration utanför Floridas kust i USA.

Ville hem

Hajarna placerades i poolen en i taget, samtidigt som forskarna skapade tre olika magnetfält vars ordningsföljd var slumpmässig. Ett av fälten imiterade jordens magnetfält på samma plats där hajarna fångades, medan de två andra härmade magnetfältet 600 kilometer norr respektive söder om fångstplatsen.

När magnetfältet var detsamma som vid fångstplatsen, simmade hajarna runt i slumpmässiga riktningar. När magnetfältet imiterade det söder om fångstplatsen, däremot, simmade hajarna in poolkantens norra sida, i tron om att de var på väg ”hem”.

Men när hajarna placerades i det norra magnetfältet hände något som förvånade forskarna. Då blev de till synes rådlösa och simmade återigen runt lite huller om buller i poolen.

Inlärt beteende

Orsaken kan vara att den skovelhuvade hammarhajen normalt inte migrerar norr om fångstplatsen, säger en av forskarna bakom studien, Bryan Keller vid Florida State University, till Science News:

– Det skulle kunna stödja teorin att deras förmåga att orientera sig är ett inlärt beteende. Antagligen vet de inte vad de ska göra när de befinner sig i det norra fältet, eftersom de aldrig har varit där.

Den aktuella studien, som publiceras i Current Biology, ger dock inget svar på hur hajarna känner av förändringar i jordens magnetfält. Det är fortfarande något av ett mysterium. En del forskare tror att förmågan bygger på celler som innehåller ett magnetisk mineral, magnetit, medan andra gissar att ett speciellt protein i näthinnan, kryptokrom, kan ha med saken att göra.