Jag följer med Nicolas Sahlqvist från Omställningsverkstan på Vegagatan 1 i Göteborg till Hemköp på Linnégatan. Vi går in på butiken som vanliga kunder, men istället för att ta en korg och fylla den med varor som vi betalar i kassan går vi till charken och frågar en av de anställda om det finns någon mat undanställd till oss.

– Vart var ni från sa du?

– Solikyl. Vi brukar komma och hämta mat som skulle ha kastats annars, säger Nicolas.

– Jag ska kolla.

Han kommer tillbaka med en kundkorg med hjul som är proppfull med sallader, smörgåspålägg och färdiga mackor.

– Kan det vara den här?

Vi går bakvägen genom lagret ut på vägen igen. Nicolas har problem med att mackor och sallader ramlar ur när han drar korgen över spårvagnsspåren. Får stanna några gånger och lägga tillbaka maten i korgen igen. Folk på gatan tittar fundersamt på matkorgen.

”Vi dömer ingen”

En timme senare är stämningen på Omställningsverkstan avslappnad men förväntansfull. Ett par personer har blivit insläppta i lokalen i förväg och väntar vid dörren. Andra kom just innan klockan blev 17.00. I mitten av lokalen står två gamla vita kylskåp som det står Solikyl på. Fyra bord framför är fulla av smörgåspålägg, sallader, färdiga mackor och en låda med helt bruna bananer, som är kvar sedan tidigare. I hörnet av bordet står en säck mjöl och en skopa att fylla på medhavda kärl eller påsar med.

När tiden är inne kommer ett 20-tal personer fram till borden och plockar åt sig mat. Det är både äldre och yngre människor. Några tar mycket, andra bara några enstaka matvaror. En liten trängsel märks av, men det är lugnt runt borden och kylskåpen.

– Vi dömer ingen för att de tar mycket eller så. De kanske inte har möjlighet att komma hit på ett tag och vill bunkra upp lite eller så tar de och ger till andra, säger Bruno Chies som är en av initiativtagarna till Solikyl.

Det finns heller inga kriterier på vilka som får hämta mat, kylarna är öppna för alla. Kravet är dock att man äter upp maten man tar, fast vad som händer med maten folk hämtar är ju inget som går att kontrollera.

– Men annars är enda reglerna att man ska ta det lugnt och inte slå sig fram till maten för att komma först, säger han.

Tysk förlaga

Solikyl startade 2016 efter den tyska förlagan Food sharing. Organisationen Food sharing startade i Tyskland 2012, finns i alla stora tyska städer och har över 200 000 medlemmar i Tyskland, Österrike och Schweiz. Och idén med kylskåp där alla får lämna och hämta mat som blivit över av olika anledningar har spridit sig till flera europeiska länder. I Sverige finns det än så länge bara i Göteborg, där fyra stationer är utspridda på fyra platser: Omställningsverkstaden i Linnéstaden, Gratisbutiken i Kortedala, Cykelköket i Gamlestan och Miljöfyndet i Mölndal.

– Jag var på konferens i Tyskland 2015 och kom i kontakt med personer som var engagerade i Food Sharing, som är jättestort i Tyskland, så startade vi samma sak här 2016, säger Bruno.

Både Bruno och de andra som engagerade sig i början hade erfarenheter av att dumpstra, alltså hämta mat i affärers sopor utan att fråga. När Solikyl startade med ett första kylskåp på Omställningsverkstan var det just dumpstrad mat man fyllde kylskåpet med.

– Sen gjorde vi en presentation och lyckades få med några samarbetspartners i projektet.

Med på tåget just nu är de närliggande butikerna Hemköp på Linnégatan och Hemköp vid Masthuggstorget, samt några fik och arrangörer av olika event som skänker mat någon gång ibland. Och så en välgörenhetsorganisation som inte vill synas med namn i artikeln.

– Men det är ett stort ställe och ibland får vi enorma mängder, säger Bruno.

Marknaden blir mättad

När det kommer till att försöka få bukt med matsvinn var Göteborg tidigt ute. En av de tidiga aktörerna var Allwin, som mot en avgift hämtar mat som skulle ha blivit svinn från butiker och distribuerar till olika välgörenhetsorganisationer. Företagets stora aktivitet i Göteborg har gjort att de flesta välgörenhetsinrättningar i stan har gott om mat, vilket sätter fingret på faktumet att välgörenhet aldrig kan bli en helhetslösning eftersom det finns mycket mer matsvinn än det finns behov av välgörenhet.

– I Frankrike har de ju lagstiftat att alla livsmedelsbutiker är tvungna att ha samarbete med någon välgörenhetsorganisation, men marknaden blir mättad. Jag tycker att alla verksamheter borde tvingas att ingå samarbete även med organisationer som inte sysslar med välgörenhet. Så att i stort sett vem som helst kan ta tag i saken. Självklart ska välgörenhetsorganisationerna ha förtur, men om det inte finns någon lämplig sådan som är i behov av den borde nästan vem som helst kunna få maten istället, säger Bruno.

Catering av svinn

Några kilometer bort, i Gamlestaden, ligger företaget Värts lokaler. Även för Värt ligger fokus på matsvinnet och precis som Solikyl samarbetar man med butiker och använder råvaror som annars skulle ha kastats. Men istället för att dela ut dem görs cateringmat och olika typer av workshops.

– Det behövs ett regimskifte när det kommer till frågan om matsvinn. Nästan alla hemmafruar har ju försvunnit och med dem mycket av kunskapen man hade förr om hur man kan ta hand om rester, undvika att slänga och så vidare. Vad jag vill göra är att ge tillbaka lite av den kunskapen så att varje person kan få lite av en hemmafru i sig. Fast det måste ju vara enkel kunskap om sådant som inte tar så lång tid eftersom de flesta inte har så mycket tid, säger Corina Akner, som är grundare och ägare till Värt.

Att ge tillbaka kunskapen gör hon genom workshops, utbildning av restaurangpersonal och team building-dagar för företag med matsvinn på menyn. Corina Akner är utbildad till industridesigner och har bland annat jobbat som assistent åt det svenska kocklandslaget med att arbeta fram nya rätter. Vägen in i matsvinnsinriktningen började även för henne med dumpstring.

– Jag bodde i ett kollektiv på Ekerö i Stockholm och några av de andra brukade dumpstra vid den lokala Ica-butiken och på Svegro. Dom hade ett jättestort växthus där dom odlade kryddväxter och kastade jättemycket, ofta sådant som det inte var något fel på alls. Det kunde vara att de odlat mer än de fick beställning på bara och då kastades resten. Vi hade en trädgård där vi bodde som vi planterade en del av det vi hittade och hade bland annat sju olika sorters basilika. Då fick jag upp ögonen för matsvinnet.

Oplanerad matlagning

Både när det gäller i det egna köket, i storkök och på restaurang har det länge talats om att det är viktigt att planera maten noga för att undvika svinn. Problemet med det är om något oförutsett uppstår, som att man var tvungen att köpa utemat på grund av tidsbrist eller att det kommer färre gäster än man räknat med. En ny trend är istället flexibilitet, kunskap om vad man kan göra med rester och mat som blivit över, alltså just det som Corina arbetar för att lära ut. Är oplanerat matlagande i själva verket bättre?

– Det kan vara det, men det är rätt svårt att hitta anställda som klarar av och vill jobba på det viset. När jag togs in för att jobba med matsvinnet på restaurangen Hermans i Stockholm så var det ett stort problem. Det vi fick göra var att ha personal som jobbade med den vanliga menyn som planerades och så någon i varje team som jobbade med att ta hand om det som blivit över och gjorde exempelvis tillbehör av det. Då fick vi flytta om en del i teamen för att få till det också.

Vad tror du måste till för att nå EUs mål om ett halverat matsvinn till 2030?

– Det skulle behövas mer transparens hos livsmedelsföretagen. Om alla kunde se exakt hur mycket de slängde så skulle de bli mer benägna att lösa problemen på riktigt. Det är lätt att se deras green washing som hyckleri bara, men jag skulle säga att det är en bra start. Att de vill förknippas med de här frågorna är ju bra, sedan gäller det att de börjar ta tag i det på riktigt också.

Det mesta bra nog

På Vegagatan har de sista som hämtar mat försvunnit ut i kvällskylan och det är dags att börja tänka på nästa dags utdelning. Bruno, jag och Joakim beger oss till Hemköp Masthuggstorget och går in bakvägen. Lukten av ruttna matrester sticker i näsan. I en korridor med en container som pressar wellpapp vid ena väggen leder en dörr in till ett soprum med ett 20-tal banankartonger fulla med mat i olika skick.

I en del ligger det bara färdigmat, i andra bara grönsaker. En är halvfull med proteinbarer och små flaskor med balsamvinäger. Bruno och Joakim sorterar ut och slänger det som inte är värt att ta i en svart sopsäck. Grönsaker och frukt som möglat eller ruttnat, färdigmatlådor som svällt upp. Det mesta är dock bra nog. Efter sex fulla lådor tar det stopp, mer får inte plats på cykelvagnen. Vi går och Bruno cyklar tillbaka till Omställningsverkstan där det läggs upp på ett stort bord och gås igenom en gång till.

På jakt efter samarbeten

När maten är färdigsorterad och kylvarorna instuvade i kylskåpen berättar Bruno att Solikyl har ambitionen att växa, men då behövs mer samarbetspartners, vilket har visat sig svårt att ordna fram. Många butiksägare är skeptiska eller svarar inte alls. Just nu står hoppet till Willys. Först lyckades Bruno inte ens få till något möte med matjätten, men efter att ha skrivit ett öppet brev till Åsa Domeij, som är miljöchef på Axfood, som äger Willys och Hemköp, i vilket han ifrågasatte om deras kampanjer mot matsvinnet verkligen var på allvar, blev ett möte av.

– Fast nu har det gått tre månader och jag väntar fortfarande på svar. Om vi skulle börja få mat från alla Willysbutiker i stan så skulle Solikyl kunna växa rejält.

Medan vi pratar får Nicolas ett sms från den närliggande moskén, som har fått mat över och vill komma och lämna. Några minuter senare kommer en ung man och lämnar 25 plastlådor med linssoppa i. Kylskåpen kommer att vara välfyllda även nästa dag.