Snart ska bomberna falla över Mona Aim Saddars väns hus. Hennes eget hus förstördes vid förra Gazakriget 2014. ”Det gör ont i min kropp när bomberna faller. Jag har redan varit rädd många gånger i mitt liv”, säger författaren och engelskaläraren Mona Aim Saddar, 25 år till tidningen Syre.
I dag var gatorna öde i Gaza, Tysta och tomma väntade alla på nästa bomb. Det finns inga varnande sirener, inga skyddsrum. Vattnet i kranarna smakar salt, avloppsvatten rinner förrädiskt ut i de salta, glittrande havet. Allt är stilla. I väntan.
Så brukar det inte vara. Trots att alla är instängda och inte kan ta sig ut genom de välbevakade israeliska murarna, vakttornen och checkpointerna är det ofta fullt med folk, som röker, drar frukt eller skyndar till skolan.
Här bor 2 miljoner i vad som brukar kallas världens största utomhusfängelse, sedan blockaden inleddes 2007.
Men nu är det tyst. Det gäller att hålla mobilerna laddade på något vis. Elektriciteten kommer och går.
”Jag sa åt henne att vara stark”
Mona Aim Saddar försökte vara stark och trösta sin vän i morse. Bombandet var intensivt när hon talade med henne på telefonen.
– Hennes röst skakade. Jag sa till henne att vara stark. Att allt kommer bli bra. Att vi kommer lägga de sorgliga dagarna bakom oss. Att det inte kommer vara för evigt.
I skrivande stund har 54 palestinier i Gaza dödats av israeliska bomber och tre israeler av raketer som skjutits mot Israel, enligt den israeliska dagstidningen Haaretz.
Monas vän bor närmare havet. Själv bor hon en bit österut, väldigt nära den israeliska muren som ringar in Gaza. När Syre talar med Mona har en annan vän precis fått besked om att hans hus kommer bombas.
–Jag sa till honom att han måste ha en väska packad med det mest nödvändiga tätt intill sig hela tiden,
”Min kropp är så kall”
I dag skrev Mona på webbsidan och Instagramkontot We are not numbers, som hon varit med om att starta, om fruktan när bomberna faller.
”Min kropp är så kall. Jag fryser fastän det är så varmt. Kanske är det för att trycka ner min oro och rädsla. Jag tar på mig mera kläder, men de tycks inte hjälpa. Jag går till min mamma och kramar henne. Jag finner en stunds vila, men inte säkerhet.”
Projektet We are not numbers lyfter upp vanliga människor för att visa människorna bakom realpolitiken och siffrorna som normalt omgärdar Palestinafrågan.
– Vi är människor, vi är som vem som helst, säger hon.
Mona Aim Sadda familjs hus bombades under förra Gazakriget 2014 då över 2 000 palestinier dog. Nu bor hon ett hus i byn som bär samma namn som hon. Hon är 25 år, har publicerat två diktsamlingar och en samling av noveller och hon har redan varit med om så många krig. Som liten såg hur hon israeler kom med bulldozers och vräka upp deras jord, och de kastade granater mot huset.
– Det var innan Israel lämnade Gaza 2006 .Jag har varit livrädd så många gånger, men jag försöker nu att tänka positivt, att stoppa rädslan, säger hon.
Panikattackerna
Men i västra Gaza kan inte Muneeb Abu-Ghazaleh. 13-åriga son sluta att få panikattacker.
– Det är väldigt påfrestande psykiskt för barnen när bomberna faller. Vi försöker avleda hans uppmärksamhet, sätta på videor. Men det är svårt att hålla honom borta från fönstet, Ljudet av bomber är överallt, säger han.
Att de gått igenom flera krig tidigare gör inte saken lättare.
– Det sätter djupa psykologiska sår, som en sjukdom blir det. Vi har levt så länge under israels tryck. Världens känns väldigt orättvis. Det här är en pågående humanitär kris som måste lösas på fredlig väg, säger Muneeb Abu-Ghazaleh. programchef för Islamic relief i Gaza.
Issam Younis är chef för människorättsorganisation Al Mezan i Gaza. Han menar att det som nu händer inte handlar om att Hamas styr i Gaza, eller det som nyligen hänt i Jerusalem, även om det varit en utlösande faktor.
– Ockupationen har pågått i 54 år. Israel har brutit mot internationell rätt sedan 1967. Att säga att israel har rätt att försvara sig är att glömma hur maktförhållandet ser, den obalans som finns. Det finns ingen jämlikhet mellan Israel och Palestina. Det är egentligen väldigt enkelt; det finns en ockupant och en som är ockuperad. Det som nu skett i Jerusalem har sin bakgrund i detta. Israel attackerade folk som bad under den heliga månaden Ramadan.
Issam Younis vill också lyfta fram den fragmentisering som skett av det land som ockuperats. När Osloavtalet skrevs fanns det 100 000 bosättare och nu är de cirka 700 000, enligt honom.
– Det är apartheid i Jerusalem, humanitär kris i Gaza och våld i södra delarna av Västbanken från bosättare. Israel skyller alltid på offret, säger han.
Själv väntar han också på natten som snart sänker sig.
–Jag har bott i Gaza hela mitt liv, men det som hände var mer än tidigare, säger han.
Den blodröda solen sänker sig över den förgiftade delen av Medelhavet som Gazaborna får nöja sig med. Bara 30 minuter från Tel Aviv, som också skakats av rädsla inför kommande raketskjutningar.
Utanför Issam Younis konto är gatorna tomma. Men bombplanen cirkulerar över husen.