Har ni tänkt på hur mycket normer det finns i samhället? Både bra och dåliga. Vi ska stå i kö och nåde den som försöker tränga sig. Vi ska ha så där svenskt lagom mycket kläder på oss, inte för avklätt, för då är det slampigt, men inte för påklätt, för då är vi pryda. Vi ska gärna sticka ut och visa vår individuella stil, men inte för mycket, så vi uppfattas som för excentriska. Ja, jag kan fortsätta i en evighet.

I jakten på att bryta normer uppstår inte sällan nya normer. Det är lite så vi människor fungerar, vad det verkar. Hur mycket vi än påstår oss vara emot tvingande normer och vilja få bort dem så är vi inte sena att bara byta ut dem mot något nytt.

Jag tycker mig märka detta tydligt i de olika former av politisk aktivism jag ingår i, vare sig det är feminismen, antirasismen eller miljörörelsen. Inom feminismen tar det sig uttryck i sånt som att det ibland uttrycks att det är bättre att vara någon som inte rakar bort kroppshår eller använder smink. Att det visar att en står upp mot normerna. Samtidigt är det tyvärr inte långt till att börja se ner på dem som kallar sig feminister men fortsätter använda smink, raka sina armhålor och i stort ha ett ”normativt yttre”. Inom antirasismen handlar det om att signalera tillhörighet med rätt symboler. Miljörörelsen har sina tygkassar och Fjällrävenryggor.

Detta är inte kritik av rörelserna, utan mer en reflektion över det mänskliga. Vårt behov av att känna en tillhörighet och att visa upp den utåt genom våra egna normer. Inom psykologin pratar man om ”ingrupp” och ”utgrupp” och hur vi vill rama in vår ”ingrupp”, den vi tillhör. Ramen är till för att inte bara definiera det vi tillhör, utan också för att definiera vad vi inte är. Den som vill studera det in action kan kolla på hur SD pratar om mäns våld mot kvinnor som ett importerat problem.

Denna reflektion kan göra att det känns hopplöst att bedriva kamp, för hur ska vi kunna jobba emot skadliga normer om vi bara skapar nya? Min tanke är att vi kan använda denna vilja att ha en tillhörighet till vår fördel istället.

Med rätt retorik och inkludering kan vi locka människor att vilja ta del av den rörelse vi själva vill ska växa. Detta betyder inte att vi ska acceptera vad som helst. Men istället för att fråga en feminist varför hon stöttar en patriarkal marknadsekonomi med att köpa smink, eller anklaga kända kvinnor för att springa patriarkatets ärende om de klär sig ”fel” eller bemöta nybörjarfrågor med ett surt ”googla!!” kan vi tänka inkludering. Sträcka ut en hand och fråga hur andra tänker. Visa ett öppet sinne. Det är inte alltid lätt, för det ligger så nära till hands att istället diskutera utifrån ilska och frustration. Vi kommer snubbla och misslyckas men resa oss och försöka igen. ”Kom över till vår sida – här finns kakor” lockar mer än att hota med helvetets eldar.