Efter att Nordiska motståndsrörelsen genomförde en oväntad demonstration i Göteborg i söndags har polisen utsatts för kritik från alla möjliga håll. Annie Lööf var upprörd på Twitter och GPs Adam Cwejman skrev på ledarplats, apropå polisens omdiskuterade flygblad med information om vad som kan räknas som hets mot folkgrupp, att ”NMR visar att de gör som de vill och högaktningsfullt struntar i polisens rekommendationer”. Tidigare har också Peter Hjörne på GPs ledarsida skrivit att NMR den 30 september bland annat inte borde tillåtas passera Judiska församlingen.

Det är lätt att bli upprörd över explicit fascism i det offentliga rummet. Känslan att polisen borde stoppa NMR är förståelig och var också min första reaktion. Men samtidigt undrar jag om den kritik som från både vänster och höger riktas mot polisens sätt att hantera NMRs demonstrationer verkligen är att ta striden mot normalisering av fascism. Jag undrar också om Lööf, Cwejman, Hjörne och många andra som ogillar NMR vet vad organisationen står för eller om deras kritik utgår ifrån den där förståeliga känslan av att den nazistiska estetiken är obehaglig och skrämmande.

Vet kritiker att NMR har skapat ett gediget politiskt program som placerar den rasbiologiska ideologin i ett nutida sammanhang med en omfattande kritik av den globala kapitalismen som grund? Vet de att NMR är ekofascister som i sitt politiska program ”Vår väg” lyfter en relevant analys av problem med världsekonomin, miljöförstöring och klimatförändringar men drar den fantasifulla slutsatsen att grundorsaken är ”den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”? Och att denna konspiration också anses ligga bakom hbtq-rörelsen, islam, migration och det så kallade liberala vänsteretablissemanget?

Att lyssna på NMRs tal och radioprogram och läsa ”Vår väg” är en underlig upplevelse eftersom delar av deras problemanalys påminner om en frihetlig grön maktanalys – till exempel med betoning av djuretik och omsorg om planeten och kritik av ett ekonomiskt system som inte tar hänsyn till ekologiska gränser – samtidigt som deras slutsatser och strategier för motstånd är raka motsatsen till frihetliga. Det blir tydligt att NMR är något annat än obildade, övervintrade 30-talsnazister.

I Göteborg i söndags hävdade de i sitt tal att NMR riktar kritiken uppåt mot dem som styr medan deras kritiker sparkar nedåt. På ett sätt har de har en poäng med det senare – så länge NMR inte har någon utbredd makt är det att sparka nedåt att angripa dem som ett grundproblem och inte ett symptom på andra samhällsproblem. Samtidigt sparkar inte heller NMR uppåt när de genom rasbiologi riktar sin kritik mot olika utsatta och marginaliserade grupper.

Hur ska en då göra för att både rikta kritiken uppåt och stävja den växande fascismen? Att ge NMR motstånd när de marscherar på gatorna är nödvändigt för att inte normalisera fascism och för att människor som NMR ser som ”folkförrädare” och ”rasfiender” ska kunna känna sig trygga i det offentliga rummet.

Men utöver det måste vi förstå NMR som ett svar på verkliga problem och därefter visa att systemkritik inte behöver leda till konspirationsteorier om etniska grupper som i form av närmast magiska andar regisserar det ojämlika globala ekonomiska system vi lever i. Genom en väl underbyggd analys av ojämlikt utbyte i världssystemet – som har sin grund i hur moderna pengar möjliggör en extrem koncentration av makt över resurser och människors arbete – kan en kritisera både de maktstrukturer som utgör grundproblemet och de förenklade tolkningar av den makten som framhålls av ekofascistiska konspirationsteorier.

Tyvärr misstänker jag att denna form av antifascism inte leder till riktigt lika bred politisk uppslutning som kritiken mot polisens hantering av NMR har gjort.