Rakt genom släkterna skar den, renbeteslagen från 1928. De renskötande samerna fick rätt att fortsätta sin verksamhet. Andra samer skulle assimileras, bli ”svenskar” och berövas sitt samiska språk och sina sedvänjor. 1971 uppdaterades lagen och bytte namn till rennäringslagen, men grunden var den samma: Det var de renskötande samerna, de som tillhörde en sameby, som hade kvar sina rättigheter. Inte bara rätten att bedriva renskötsel förbehölls dem, utan också rätten att jaga och fiska i samiska områden.

När drygt 9 000 röstberättigade samer nästa söndag väljer de 31 ledamöterna i Sametinget är det just här den stora konfliktlinjen finns, precis som det brukar vara – vem ska ha rätt att göra anspråk på samiska rättigheter?

På ena sidan finns de icke renskötande samerna som står utanför samebyarna, med Jakt- och fiskesamerna i spetsen. De vill ha förändring. Framför allt vill de ha rätt att fiska och jaga i de vatten och på de marker som deras familjer traditionellt har gjort det. I dag måste den som inte är samebymedlem och som exempelvis vill jaga älg på sin släkts traditionella marker ansöka om tillstånd från både länsstyrelsen och den sameby som marken är knuten till och sedan betala intrångsersättning till samebyn.

– Vi är undanskuffade från våra egna marker, säger Josefina Skerk, vice ordförande för Jakt– och fiskesamerna.

”Alla får inte plats”

På den andra sidan står de som representerar de renskötande samerna med Samelandspartiet i spetsen. Att rättigheterna ska hänga ihop med medlemsskap i en sameby menar de är avgörande, inte minst för att rennäringen ska överleva.

– Alla får inte plats i rennäringen. Markerna räcker inte till för att alla ska inkluderas. De som i dag är i näringen och som har varit de som försvarat rätten till land och vatten måste ha möjlighet att fortsätta, säger Samelandspartiets Per-Olof Nutti som i dag leder den styrande fempartikoalitionen i Sametinget.

Han betonar att med rättigheter följer också skyldigheter.

– Man kan kan fråga sig om man är beredd att åta sig de skyldigheter som åligger samebymedlemmar, som att ta ansvar för samebyns ekonomi. Är man beredda på att rovdjur sliter ekonomin i stycken? På vindkraftsparker och gruvexploatörer? säger Per-Olof Nutti retoriskt.

Josefina Skerk säger att hon har stor förståelse för hur trängda man känner sig inom renskötseln, att många är utsatta för rasism och att det är de som får ta fajten i domstolarna när markerna hotas av exploatering. Den förståelsen har inte alla, menar hon. Genom årtiondena har grupperna renskötande och icke-renskötande samer vuxit isär och det finns en okunskap om varandras situation, enligt Josefina Skerk.

– Det finns en brist på tillit i det samiska samhället, man känner sig hotade av varandra, säger hon.

Per-Olof Nutti vänder sig mot beskrivningen.

– Inom politiken kan man gå till hårda angrepp mot varandra, men jag är inte bekväm med bilden av att man inte litar på varandra i det samiska folket, säger han.

”De törs inte fatta beslut”

Också Josefina Skerk är mån om att inte ge bränsle till fördomar om att ”samer bara bråkar”. Hon pekar på flera frågor som Sametinget klubbat i enighet. Som en gruvpolicy där man med hänvisning till FN-konventionen om urfolk ILO 169 hävdar sin rätt att säga nej till gruvexploateringar på samiska marker.

I flera år har två gruvprojekt på samisk mark legat på regeringens bord för att avgöras: Järnmalmsgruvan Gállok, eller Kallak som den heter på svenska, och Lavergruvan där det finns kopparfyndigheter. Att besluten dröjt så länge, tror Josefina Skerk är ett uttryck för hur känslig frågan är.

– Jag tror inte att de törs fatta ett beslut, säger hon.

I höstas föreslog regeringen en ny lag som skulle stärka samers inflytande – men den har gjort halt. Enligt förslaget skulle staten, kommuner och regioner vara tvungna att konsultera Sametinget när det gäller frågor som är viktiga för det samiska samhället. Det kan gälla nya gruvor, men också exempelvis skogsavverkning och vindkraftsetableringar. Vattenfall, Sveaskog och LRF fick skrämselhicka och fick med sig de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna. Regeringen drog tillbaka förslaget och nu ska det omarbetas.

Även ifall förslaget blir verklighet skulle Sverige fortfarande inte leva upp till internationell rätt, enligt Josefina Skerk.

– Förslaget är bara att man ska prata med Sametinget och försöka komma överens, men gör man inte det är det fortfarande staten eller kommunen som fattar beslutet, säger hon.

På flera håll i världen har representanter från ursprungsbefolkningar intagit höga politiska poster, nu senast Deb Halland från laguna peoblo-folket som tog plats i president Bidens amerikanska regering. Men i Sverige finns inte ett enda statsråd eller riksdagsledamot som kan identifieras som same. Josefina Skerk, som varit engagerad i Socialdemokraterna, menar att riksdagspartierna måste öppna upp för att samer ska kunna ta plats i rikspolitiken.

– Skulle du komma in som samisk riksdagsledamot blir du otroligt ensam. Kanske hamnar du också i situationen att du ställs till svars i det samiska samhället för allt vad riksdagen gör, säger hon.

Ett maktlöst parlament?

Josefina Skerk ser ett dilemma med att samers politiska engagemang kanaliseras främst genom de samiska partierna. Men inte heller till de samiska partierna står folk på kö för att engagera sig. Det finns en upplevelse av att Sametinget mejslar fram fina policys som sedan aldrig blir verklighet på grund av motstånd från staten.

– Vi gör ett jättejobb som aldrig tar sig någonstans. Många som skulle kunna vara samiska ledare engagerar sig inte för att man uppfattar Sametinget som maktlöst, säger Josefina Skerk.

Maktlösa är man inte, trots det motstånd som finns, anser Per-Olof Nutti. Men de demokratiska processerna är ibland närmast plågsamt långsamma, menar han och pekar på den Sanningskommission som nu ska belysa de övergrepp staten begått mot samer. I höstas anslog till slut regeringen medel till Sametinget för att inleda arbetet.

– Det har tagit så lång tid att folk glömt bort hur det började, säger Per-Olof Nutti.

Trots de problem Josefina Skerk ser är hon övertygad om att det samiska samhället behöver Sametinget.

– Här står alla samer på lika grund och alla har en röst var. Den arenan skulle inte finnas annars, säger hon.