Ida och Camilla har i all hast hamnat i nutiden – men det är en nutid i en näraliggande dimension, utan corona. De tror att Ante är med, men så småningom inser Ida att det inte är Ante. Det är roboten, sminkad och utklädd till Ante. När Camilla öppnar hans huvudskål för att justera några kretsar hittar hon ett papper där inne.
Camilla tog upp papperet och vände på det. Och vände det igen. Handskrift, tänkte Ida, de kanske inte skrev för hand inom Xpan-systemet. Men ungdomarna från Oasen gjorde det. Canberra, som brukade skriva istället för att prata.
Ida hade satt sig på sängen, och såg papperslappen underifrån. Papperet var tunt och i taklampans starka ljus framträdde texten spegelvänd på undersidan. Det var inte Canberra som hade skrivit det här, han skrev med versaler och det här såg ut som om någon i all hast hade imiterat skrivna gemener, med seriffer och allt.
– Är det ett brev? sa hon.
Peter gjorde små mjuka rörelser med armar och ben. Han hamnade i viloläge när man lyfte av huvudskålen, och då hölls lagret av muskelvävnad runt den elektroniska stommen i honom bättre i form om han inte var helt stilla. Camilla fick en rynka mellan ögonbrynen. Så läste hon högt.
– ”Tja! Förlåt att ni hamnade i fel tid. Jag hann inte säga något men det är bättre att Camilla kommer till Idas tid än tvärtom. Säkrare. Ida: jag sätter oss i säkerhet. Nu. Vi kanske ses! Camilla: Ta med Peter till Himmelska friden om du vill. Om du kan få dem att tro att han är jag, så gör det. Eller tvätta av sminket och låt honom vara Peter. Felsök gärna programmeringen, vi hann ju inte det. Speciellt rad 128 till rad 521 i P-sektionen. Nu är det kaos här med Stella men jag vill bara säga att det var kul att jobba med dig. Fram tills du sa att ni skulle lämna Oasen i fred om jag samarbetade. Ett hot blir inte bättre för att man försöker låta som om man skulle vara snäll. Men det blir nog inget mer Oasen i vilket fall, nu måste jag sluta. Ante.”
– Det var ju det jag sa, sa Ida. Vad bra, det var ju mycket lugnare att komma hit, så vi hinner tänka lite. Och du visste ju att Ante inte ville komma med dig tillbaka. Du vet, han har goda skäl till det.
Camilla såg nedslagen ut. Hon satte sig vid bordet och såg från Ida till roboten och tillbaka till Ida.
– Jag skulle aldrig ha blandat mig i det här, sa hon.
– Jo, det tycker jag. Annars kunde saker ha gått riktigt illa, sa Ida. Tack, om jag inte har sagt det.
– Mmm. Jag ville ju ha ut Harriet framför allt. Och dig. Man vet aldrig med Hassan, vi borde verkligen göra oss av med honom, han är faktiskt inte riktigt … Ja, men du krävde ju att Ante skulle med, och då blev det mycket svårare.
Ida sa ingenting. Ja, hon var tacksam mot Camilla, å andra sidan var det hon som hade dragit in dem i Xpan 7 från början, och alltihop hade verkat ganska ogenomtänkt.
– ”Ett hot”, sa Camilla. Han ville ju samarbeta, han fann sig tillrätta i Visdomens hus. Jag hade kunnat se till att Harmonibrigaderna i gengäld lämnade Oasen i fred. Det är väl inte orimligt?
– Men Camilla, sa Ida. Himmelska friden har jagat iväg hans syster och hans vänner från Oasen. Himmelska friden försökte ta hans frihet och hans uppfinning. Försök att se det genom Antes ögon en stund. Och ändå har han tänkt på att skicka med dig roboten. Både du och jag trodde ju att det var han i gäststugan nyss.
Så sluta klaga, tillade hon tyst inom sig. Hon började bädda Ellis säng med prasslande rena lakan med doft av lavendel. De var lite sträva mot fingrarna och hon längtade efter att lägga sig på dem. Först duscha varmt och sen lägga sig. Men först skulle hon gå upp och ge Harriet en godnattkram. Camilla hade börjat undersöka insidan av robotens huvud igen och följde inte med.
När Ida kom in i stora huset stod Thomas och Åsa och diskade efter maten. Hon gled förbi köket för att inte fastna i något samtal och tassade uppför trappan och in i gästrummet. Där låg Harriet med huvudet på Ellis arm och håret som ett guldtrassel över kudden. Och Ellis hade Guldkompassen uppslagen på magen och snarkade fridfullt. Hon tog den försiktigt och lade den på nattduksbordet, och undrade om Lyras Boston var Harriets nya Narnia.
Trappan knakade alltid i hela huset när någon gick i den, och när hon kom ner öppnade Thomas köksdörren.
– Kom Ida, kom och berätta hela historien för oss. Vi har bara hört små stycken.
Det stod en öppnad vinflaska på köksbordet och Åsa och Thomas hade varsitt glas bredvid sig. Thomas frågade om hon ville ha något annat, en kopp te kanske, eller kaffe? Kamomillte, bestämde Åsa och satte på vatten. Ida hade inget emot det. Och det fanns ingen anledning att inte berätta allt från början. Det var en gång en flicka som hittade en synt …
– Åh! sa Åsa. Skulle du inte kunna hålla ett föredrag här i vår kulturförening om det här? Jag tror att det skulle intressera väldigt många.
– Nej, jag tror inte det, sa Ida.
Men hon hann inte börja förklara varför förrän det knackade på dörren och Camilla kom in. Hon såg både trött och upplivad ut, och sa att hon var klar med felsökningen och bara skulle bestämma sig: Ante eller Peter. Det borde vara säkrare med Peter, men om hon kunde komma tillbaka med Ante skulle det vara mycket bättre.
– Ante är alltså en vän till er? sa Thomas. Men vem är Peter?
– En robot som är programmerad att vara kandidat i en sorts politiskt val, sa Ida. Peter har varit försvunnen ett tag och det vore bra att kunna återföra honom.
Thomas var mer än skeptisk till idén med en robotpolitiker. Närmare bestämt tyckte han att det lät löjligt och farligt att människor var tvungna att bygga maskiner som kunde tillhandahålla exakt de svar som de hade sagt till dem att ge. Utan att någonsin fråga varför, för sånt kan inte en dator svara på.
Då stod plötsligt Peter, Ante-Peter, utanför fönstret på den leriga gräsmattan. Han bara stod där, stilla som ett träd och alldeles för tunnklädd. Ida sprang ut och hämtade honom.
– Kom Peter, lockade hon. In i värmen och få en kopp te.
– Nej, jag ska till Xpan 7, sa han.
– Det kan vi ordna, sa Ida.
