Jag trodde att vi kommit längre. Det blir min främsta känsla efter att ha läst ännu en intervju med Kajsa Ekis Ekman apropå hennes nya bok om det stora hot mot kvinnor som transpersoner uppenbarligen utgör.

Det är inte KEE:s kamp mot tanken att transmän är män och transkvinnor kvinnor som gör mig mest besviken. Hon är en enskild intellektuell och om hon vill lägga sitt fokus på detta må det vara märkligt, men sådant händer. Nej, det som verkligen skaver är hur okritiskt andra journalister självklart anammar både hennes idéer och föraktfulla språkbruk.

För det är föraktfullt att kalla transpojkar för ”flickor som vill bli pojkar”, som DN gjorde i helgen. Att vara trans är inte att vilja bli något annat än det man är, det är att vara något annat än det omgivningen slentrianmässigt tolkat en som. Detta är skiljelinjen mellan att ge den enskilde rätt att definiera sig själv och att som KEE förneka människor den rätten för att i stället anse sig veta bättre om andra människors innersta existens.

Jag har skrivit om transfrågor i mer än 25 år och varit med och bekämpat både oförståelse och steriliseringstvång och länge kändes det ändå som om allt gick åt rätt håll. Människor verkade bli mer och mer vidsynta, de konservativa motståndarna blev allt mer ensamma. När jag började intressera mig för frågorna släpptes misshandlade transkvinnor inte in på kvinnojourer och den som ville byta kön juridiskt för att slippa risk för våld och diskriminering varje gång ens personnummer inte passade ihop med hur man såg ut tvingades alltså inte bara till sterilisering, det var också uttalat förbjudet att spara ägg eller spermier för att möjligen i framtiden kunna få barn. Transvården då var ett skämt om man jämför med i dag och det fanns i stort sett inga offentligt öppna transpersoner i världen.

Jag må vara naiv, men jag är därför faktiskt förbluffad över den backlash som pågår. Inte bara för att den finns, utan varifrån den kommer. Att konservativa delstater i USA inför lagar som tvingar skolpersonal att anmäla föräldrar som bejakar sina barns könsöverskridande beteende är en sak. Det är ändå ett land som nyss valde Donald Trump till president.

Men att svenska kulturjournalister, dessa pk-ismens godhetsposörer, åter obekymrat felkönar och helt avstår från motfrågor när någon som KEE hävdar att ”trans betyder att du har ett visst biologiskt kön men agerar som det andra könets genus” (i SvD) är häpnadsväckande. Om reportern hade haft koll hade hon vetat att det inte alls är vad trans betyder. Transpersoner kan ha traditionellt maskulina, traditionellt feminina eller fullständigt androgyna beteendemönster helt oavsett vilken könsidentitet de har. Precis som cispersoner.

Kanske är det bara mänskligt. Hellre än att tänka själva har många en tendens att lita på och följa efter vad andra säger, och då särskilt personer med hög status. Kajsa Ekis Ekman är en superstjärna i den lilla svenska kulturvärlden, och då känns det väl obehagligt att säga ifrån.