I min förra krönika skrev jag om hur dehumanisering är en grundbult i all rasism. I andra änden finns den överdrivna identifieringen med dem vi känner igen oss i.

Ashli Babbitt var mamma, veteran, och radikaliserad av Maga och Qanon, övertygad om att Biden vann genom valfusk och att hon behövde rädda sitt land undan kommunism och barnätande pedofiler. Hon sköts under stormingen av Capitol Hill. En skränande mobb försökte bryta sig igenom tunna glasdörrar, på väg för att döda kongressledamöter, och en ensam polis står bakom dörrarna med en pistol. När första personen tar sig igenom skjuter hen.

Ingen vet ju förstås om Babbitt tänkte döda. Men hon var där för att stoppa den demokratiska processen med våld, och det gör henne till en terrorist.

Ändå har hon fått martyrstatus i vissa läger. Bara någon dag efter dådet var Tucker Carlson väldigt upprörd över att inte ”vänstern” brydde sig om polisbrutalitet i hennes fall. ”Tänk om det var din dotter som skulle på en demonstration, och sedan får du höra att hon blivit skjuten!”

Han har sedan vid flera tillfällen påpekat hur ofarlig hon var, liten och obeväpnad. Och så kräver han att namnet på polisen som sköt publiceras, och menar att det är omvänd rasism att inte göra det.

Rent sakligt är han förstås ute och cyklar när han får det att låta som om hon, vän och blid, strosade runt där i all ro och plötsligt sköt någon bara. För faran låg ju i det stora antalet terrorister, och den avsikt de hade. Polisen bakom pistolen insåg ju att enda sättet att göra sitt jobb och hindra mobben från att mörda politikerna var att skjuta skarpt. Och anledningen till att hens namn inte publicerats är uppenbarligen att hen annars skulle vara i stor fara resten av livet, och varför det går att avstå är förklarat här. Men Carlson vill rimligtvis veta om hen var svart eller kan kopplas till demokraterna, för då kan han ta whataboutismen till nya höjder.

Man kan ha empati med dem som radikaliserats, och samtidigt fördöma deras gärningar. Fast då ska samma förståelse finnas även för IS-supportrar i motsvarande situation, men i Carlsons och många andras sinnebild jämförs Babbitt istället med reaktionerna över de många svarta som skjutits av polis, och det underliggande budskap de egentligen propagerar är:

”Domstolar, åklagare och media accepterar att vita dödas, men inte svarta. Du som är vit behandlas sämre än den som är svart på grund av woke-kulturen. Det pågår ett raskrig och du är i fara, och det gäller särskilt om du är en Trumpsupporter.”

Så medan ”vänstern” fokuserar på hur svarta behandlas av polisen har ”högern” skapat ett motnarrativ, där all rasism fixades av Martin Luther King, svarta behandlas precis som vita, men på grund av BLM och media är nu istället vita de verkliga offren för rasism.

Alla polisskjutningar på sista tiden har inte rasistisk grund. En del var nödvändiga, andra misstag, och många skedde för att polisen tränats att skjuta när det inte hade behövts. Men den som försöker förstå ”systemic racism” kan inte bara fokusera på dödandet, utan hela kedjan. Vilka stoppas? Hur behandlas privatpersoner? Det finns mängder av bevis för att hudfärg gör skillnad i behandling.

Kimberly Potter, polisen som dödade Daunte Wright, är åtalad. Hennes fall är nästan identiskt med Mohamed Noor, fast tvärtom. Svart polis dödar av ett ungefär lika klantigt misstag en vit kvinna. Noor dömdes för third-degree murder och manslaughter till 12,5 års fängelse. Potter är hittills bara åtalad för second-degree manslaughter (max tio år). Liksom Chauvin döms båda i Minnesota. Samma lagar borde ge samma straff.

Jag ser ett pyrande raskrig, där båda sidor pekar på vad den andra kommer undan med. Och även om jag är till övervägande delen känner med BLM finns överdrifter och för snabbt dragna slutsatser även på den sidan. Vägen ut är att lyssna, känna, försöka förstå. Och vila på hanen.