Det förekommer en hel del populistiska ”hårdare tag”-utspel mot mäns våld mot kvinnor just nu. Rop på hårdare straff har kommit från i stort sett alla partier, som C:s förslag om höjda minimistraff för våld mot kvinnor eller KD:s om att överträdelser av kontaktförbud ska leda till fängelse.

Om vi bortser från att just ”hårdare straff” utan ytterligare åtgärder oftast inte fungerar särskilt bra för att lösa samhällsproblem, är det på det stora hela bra att frågan lyfts och diskuteras. Vi behöver bara börja i rätt ände.
De allra flesta av oss har troligen vid något tillfälle i livet känt en kvinna vars partner inte lämnade henne ifred. Jag känner flera. I några av fallen var deras situation så långdragen och hotfull att de tvingats förändra sina liv för att skydda sig själva eller sina familjer. 

I extrema fall tvingas de gå under jorden helt och försvinna, som de 800 i Sverige som i dag lever med skyddad identitet för att undvika våld. Extremfallen är bara en liten del av ett större mönster av kvinnor som byter telefonnummer, lås i dörrarna, jobb och städer för att känna sig tryggare.
Givetvis hjälper det utsatta individer om personer som inte respekterar att de vill lämnas i fred blir inlåsta, som Ebba Busch pratar om. Tyvärr förutsätter det ju att det finns ett kontaktförbud att överträda till att börja med.

Åklagarmyndighetens egen tillsynsrapport från 2020 konstaterar att ”lagstiftningen inte tycks användas fullt ut eftersom användningen av mer ingripande typer av kontaktförbud är sparsam”. 

Vad innebär det, exakt? Till exempel att av över 10 000 inkomna ansökningar om kontaktförbud förra året, beviljades bara en dryg fjärdedel. Av utvidgade kontaktförbud, där förövare inte bara förbjuds att ta direkt kontakt med den utsatta utan också ska hålla sig ifrån personens hem, arbete eller liknande platser, beviljades 27 stycken. 

Rapporten konstaterar också att trots att lagstiftningen numera tillåter elektronisk övervakning (med hjälp av till exempel fotboja) av förövare, används det ytterst sällan, och att handläggningstiderna innan beslut i tre fjärdedelar av fallen överskrider de 1–2 veckor man satt som garanti.

Därför känns Vänsterpartiets Nooshi Dadgostars fokus på att se till att fler kontaktförbud beviljas som det mest rimliga första steget, tillsammans med ökad finansiering av kvinnojourerna. Det senare verkar lyckligtvis ha bred uppslutning som förslag, då även S, SD, L och C nämner det som förslag för att stoppa det dödliga våldet.

Att så många ansökningar läggs ner och att handläggningstiderna är så långa påstås i Åklagarmyndighetens rapport till stor del bero på att många av dem inte uppfyller kraven för besöksförbud till att börja med. Hur många exakt vet man inte.

Det vore nog på sin plats att ta reda på hur den fördelningen ser ut och vilken typ av behov som faktiskt existerar, då det är svårt att tro att det handlar om rena okynnesanmälningar. Stämmer det att många inte uppfyller kraven kanske de behöver förändras, eller andra alternativ erbjudas för att samhället ska kunna stötta de kvinnor söker vår hjälp.