Låt mig slå in några öppna dörrar: Den samiska ursprungsbefolkningen har utsatts för brutala övergrepp och ansetts som en sämre sorts människor. De har berövats sin kultur, sitt språk och sin värdighet. Resandefolk har diskriminerats systematiskt och utsatts för tvångssteriliseringar. Sverige bedrev slavhandel i Västindien. Svenskt järn försåg Nazityskland med råmaterial till krigsvapen och judiska flyktingar avvisades till sent i andra världskriget vid Sveriges gränser.

Sverige var först i världen med att bilda ett statligt institut för rasbiologi och ägnade sig åt skallmätningar och förnedrande nakenfotograferingar av människor som ansågs som underlägsna.

Det är bara drygt 60 år sedan det rasbiologiska institutet stängdes. 46 år sedan tvångssteriliseringarna upphörde. Det är ynkliga 22 år sedan vi erkände samer, romer, tornedalingar, sverigefinnar och judar som nationella minoriteter.

Mycket litet av Sveriges minst sagt bekymmersamma historia lärs ut i skolan. Diskuteras det alls behandlas det som nästan pittoreska inslag och problematiseras sällan. De allra flesta svenskar vet därför i stort sett ingenting om de rasistiska tankegods som gjorde dessa övergrepp accepterade i samhället.

För mig är det helt obegripligt hur man då kan tro att de idéer som fanns för hundra, femtio eller till och med tjugo år sedan bara utan vidare försvunnit ut ur den svenska folksjälen. Utan att vi någon gång gjort upp med dem, erkänt dem och resonerat kring på vilket sätt de påverkar samhället i dag. Institutionaliserad öppen rasism har funnits under de flesta vuxna människors livstid.  Själv var jag fyra år när tvångssteriliseringar förbjöds.

Rasbiologiska idéer lever förstås kvar, om än i annan förpackning. Under några årtionden har Sverige försökt att framstå som något annat, men det räcker med att skrapa lite på ytan så kommer de fram. Föreställningar om världen vi lever i går inte klistra på från utsidan, sådana föreställningar måste växa inifrån och förstås med hjärtat.

Istället är vi nu här, i ett läge där ett parti framsprunget ur nazistisk mylla är Sveriges tredje största parti i opinionsmätningar, där mänskliga rättigheter anses radikalt och partier tävlar om att bedriva den mest inhumana, osolidariska flyktingpolitiken. Där Adoptionscentrum nonchalant kan vifta bort 60 års dokumenterade och omfattande fall av handel med barn när Dagens nyheter vill få en kommentar om de övergrepp som visat sig vara kända under alla år av internationella adoptioner. Där afrosvenskar och personer med muslimska namn inte får vare sig arbete eller bostad och där öst- och sydostasiatiska kvinnor förväntas finna sig i att vara sexualiserade.

Fortfarande kan vi inte prata om orsakerna till att detta är möjligt. Vad är det vi är så rädda för? Jag tror att vi behöver se våra rädslor i vitögat. Först när vi grävt upp alla begravda lik kan vi njuta av den trygga självkänsla som infinner sig när vi vet att inget kan komma och hugga oss i ryggen, för det som finns bakom oss, det är tämjt och gottgjort.