Vet ni vad som fungerar riktigt, riktigt bra på Försäkringskassan? Obs, jag är inte det minsta sarkastisk i frågan, inte heller är det en kuggfråga.

Det finns faktiskt delar av Försäkringskassans maskineri som funkar enormt smidigt. En av dem är ansökan om ersättning för vård av barn, VAB. Man fyller i när barnet behövt ens vård, hur många timmar man skulle arbetat egentligen, kryssar i rutan om heder och samvete, och skickar in. Ingen personlig handläggning, det går per automatik, och pengarna utbetalas ofta inom en månad.

Någon gång då och då kan man bli utsatt för en slumpvis utvald kontroll, och då ska skolan eller förskolan som barnet går på intyga att barnet varit borta, ens arbetsköpare ska intyga att man inte jobbat, och är det längre frånvaro krävs läkarintyg, men när det är inskickat går allt lika smidigt igen.

Bravo, Försäkringskassan! Mig veterligen brukar läkarintygen inte ens ifrågasättas eller kräva någon komplettering när det gäller barn. 

Det kan vara så att det är lika smidigt vid tillfälliga kortvariga sjukdomstillstånd (som är längre än två veckor, eftersom arbetsköparen ofta tar hand om sjuklönen första tiden) även för vuxna – personligen har jag aldrig haft vare sig anledning eller möjlighet att testa den delen av försäkringen. Men vad som står utom allt tvivel är att det absolut inte fungerar lika smidigt när det gäller sjukpenning eller sjukersättning vid långvariga eller permanenta nedsättningar i arbetsförmågan. 

Frågan är då varför. Varför litar man på att vuxna kan avgöra huruvida deras barn är för sjuka för att gå till skolan, när man inte litar på att vuxna (och deras arbetsköpare) kan avgöra om de själva är för sjuka för att arbeta? Varför litar man på att läkarens intyg om barnens sjukdomstillstånd är korrekta, men inte på läkarnas intyg om vuxnas sjukdomstillstånd och behov av rehabilitering? Hur kan det vara möjligt att ha ett så smidigt system för VAB medan det är fullständigt omöjligt att tänka sig samma system när det gäller sjukpenning? 

Nu när Försäkringskassan meddelar att de vill få 200 miljoner för att bland annat anställa 200 jurister som ska agera stöd åt handläggarna känns frågan ännu mer relevant. Hur många extra (tusen)lappar ska användas för att laga det här haveriet egentligen?

Dessutom är det extra fult att handläggarna, som tidigare fått order om att vara strikta, som fått lönehöjning om de gett fler avslag, som fått veta att de ska följa reglerna om nya objektiva fynd till punkt och pricka, nu framställs som syndabockarna. Nu är det plötsligt handläggarna som behöver juridiskt stöd i sina bedömningar för att de inte förstått hur de ska utföra sitt uppdrag.

Det hela är så dumt så man baxnar. De har förstått mycket väl, och utfört sitt uppdrag mycket väl dessutom. Problemet är att uppdraget de fått av politikerna, och styrningen de fått internt på Försäkringskassan, har haft huvudsakligt fokus på att spara pengar snarare än att hjälpa människor. Hur ”spara pengar” nu går ihop med 200 miljoner extra för att anställa jurister kan man så klart fråga sig. 

Hade det inte varit smartare att lägga en mindre summa på att försöka implementera samma slags automatiserade system som redan finns för vab? Där utbetalningar sker per automatik utifrån den sökandes och läkarens intyg om nedsatt arbetsförmåga och sjukskrivningsperiod, och där slumpmässiga stickprov utförs för att kontrollera att heder- och samvetesförsäkran är riktig?

Det hade med all säkerhet blivit billigare, både för myndigheten, för sjukvården, för de sjuka som slipper ta lån för att överleva handläggningstiden, för staten – och därmed i förlängningen också för skattebetalarna. 

Det känns ju tråkigt att behöva citera Svenskt Näringslivs Leif Östling, men just i den här situationen, när det öses in skattepengar i en myndighet som hade kunnat fungera så mycket bättre om de valde att skala ner istället för att skruva upp, så borde vi alla fråga oss: ”Vad fan får vi för pengarna?”