Det är något ytterst märkligt med de politiska samtalen och hur de följer olika konjunkturer.  Just nu är det mäns våld mot kvinnor som alla politiker, och framför allt partiledare, är engagerade i. Det är förstås bra även om det klingar ihåligt och vi alla vet att i maj är det troligen något annat ämne som alla partiledare helt plötsligt upprörs över. Ihåligt också för att nästan alla de partier som nu upprörs och kommer med förslag har under det senaste decenniet suttit i regeringen och kunnat föra just den politiken som de nu vill föra. Ihåligt för att vi vet att det krävs betydligt mer långsiktig politik än plötsliga förslag som poppar upp den veckan debatten handlar om just det ämnet. Ihåligt för att det är samma gamla lösningar, hårdare straff och mer övervakning, som föreslås. 

Det senare kanske är det mest absurda. Som om en man som är på väg att slå en kvinna just då skulle tänka på straffskalan och komma på att ”nej förresten, nu har det blivit ett, två eller tre års längre fängelsestraff, så jag låter bli”.  Så fungerar det förstås inte. Ingen ska heller låtsas att det finns andra enkla lösningar utan i grunden handlar det om attitydförändringar och ett samhälle där flera både mår bra och vill bidra till att andra gör det. Ett samhälle där vi bryter ner hierarkier och viljan att ha makt (med våld eller annat) över andra. Ett samhälle där vi och framför allt män tvärtom fostras till att respektera alla andra.

Det samhället skapar vi bäst genom att alla har en social och ekonomisk grundtrygghet. En grundtrygghet som både ger mat på bordet, pengar till hyran och så vidare, men också den viktiga känslan av att vara en del av samhället, att vara värd någonting. Det är grunden för att kunna minska våldet även om det förstås behövs mer.

Men även om våld och maktutövande kommer minska i ett samhälle där folk har större trygghet kommer det aldrig försvinna helt. Och då måste det finnas ventiler som ger möjlighet för utsatta att lämna. Sådan ventiler är förstås skyddade evakueringsboenden, men det handlar också om möjligheten att framåt kunna klara sig själv. Alltför många kvinnor är för ekonomiskt beroende av männen de ”lever” med för att ens kunna tänka tanken på att lämna destruktiva förhållanden. De behöver en fuckoff-peng för att kunna och våga lämna. En grundtrygghet som gör att de inte riskerar hamna på gatan och har råd med mat och allt det där andra som vi behöver för att må bra.

Fotbojor och besöksförbud kan säkert hjälpa en del när det redan gått alldeles för långt. Men ska vi verkligen ta tag i problemen innan det blivit problem så behövs både en trygghetspeng och en fuckoff-peng, låt oss kalla det basinkomst.