Det fanns en tid när mitt förhållande till naturen var en smula komplicerat. Det var inte så att jag ville förstöra den, tvärtom. Jag var ju inte dummare än att jag insåg att allt det här naturliga var ett finstämt och känsligt samspel som var livsviktigt att bibehålla. Jag ville bara att vi skulle hålla oss på vår kant – klorofyllen på vischan, människan i stan. Jag var ju ett asfaltsbarn, vad kunde man förvänta sig?

Naturen var aldrig särskilt underbar. Bara en sån där sak som att plocka svamp blev motbjudande. Knappt hade man hunnit kliva ur bilen innan insekter och barr kröp ner i stövlarna och härjade runt. Det kliade, brände och sved. Skogarna hoade, väste och surrade.
Och överallt dessa pissmyror.

Jag hade svårt för naturnissarna också. Att flirta med en brud som var fältbiolog var ju för fan som att berätta Göteborgsvitsar för en spanjor. I hennes ögon var man på sin höjd en organisk kolförening som irrade runt i sitt habitat och utstötte idiotiska läten.

Och brudarna i skolans vetenskapsförening var ju bara att glömma. Med dem blev det inga romantiska nätter under stjärnornas tak, för om man pekade på en himlakropp och påstod att hennes ögon var lika djupa som den där Andromedagalaxen, så kunde man ju ge sig fan på att hon skulle konstatera att jag pekade på planeten Venus och att den var fullkomligt knökfull av giftiga växthusgaser.

Jag har hört att några av de där brudarna man hade span på är framstående forskare i dag. Men det fanns faktiskt naturnissar som det var lite Heimat-varning på. De där pekpinneviftande ”Jopp hej di, jopp hej da”-fanatikerna som åt mossa och tyckte att en ful jävla skalbagge var höjden av skönhet. De som påstod att det på något sätt var naturligare att bo ensam ute i ödemarken, att människan inte var skapad för att bo i stan.
Det där var ju bara dumheter. Det första människan gjorde – när hon väl begrep att hon var människa – var att flytta ihop med andra människor. Helst så tätt som möjligt så att inte naturen skulle överfalla dem. Faktum är att människor har bott i städer längre än det har bott folk i Sverige.

Under mina värsta stunder tyckte jag genuint illa om naturen. Faktum är att jag var emot den. Den var onaturlig.

Men man mognar, antar jag. Med åren insåg jag att ”naturen” var en besvärjelse – någonting vi pliktskyldigt skulle låtsas dyrka medan vi gjorde vårt yttersta för att ha ihjäl den.

Det var inte pekpinnarna från naturnissarna som gjorde mig frihetligt grön. Det var inte den eviga skuldbeläggningen och det illa dolda föraktet mot människor som inte kunde göra annat än skita ner världen eftersom de aldrig erbjöds några ekonomiskt rimliga alternativ.

Vad som gjorde mig frihetligt grön var insikten om vad som stod på spel – vad vi riskerade att förlora. Även om de svider, surrar, bränns eller bits.