Hur intressant är det att höra andra berätta om sina drömmar? Många, däribland DN:s Andrev Walden, påstår att det är helt ointressant. Som han själv formulerar ”det grundläggande dramaturgiska problemet: drömvärldens avsaknad av ramverk. I ett berättelseklimat utan begränsningar kan ingenting spännande växa”.

Men när en medmänniska erkänner att han har drömt om att ha sex med Mozart lutar sig alla över bord. ”Skriv ett drama om det”, ropar vi hänfört och undrar vilken sorts leverne som kan framkalla sådana drömmar. ”Nej, det är för privat”,  svarar han och nyfikenheten stegras till extas.

Det finns ett gäng självklara invändningar mot drömmarnas förmodade tråkighet. Drömmarna prackar på oss individualismen eftersom de tvingar på oss intryck vi aldrig kan dela med någon, vi vill gärna figurera i andras drömmar, drömmarna röjer mycket om oss själva … Men de är blott bagatellargument, och rår inte på kärnan i Andrevs argument.

Så, lyssna noga nu Andrev: när någon säger att något är en dröm, är det i många fall noggrant uttänkt från början till slut. Men den självpåstådde drömmaren vill inte credda sig med att medvetet ha klurat ut det, eftersom det a) kan uppfattas som malligt, b) ses som mer partiskt, och c) gör hen mottaglig för kritik.

Du kan inte bli beskylld för att ha ansträngt dig för att åstadkomma en idé om den bara flög på dig i en dröm – överlag styr du lika lite över produktionen av dina drömmar som en ko styr över produktionen av sin mjölk. När du påstår att din idé härrör ur en dröm drar du därmed inte uppmärksamhet till din prestation, utan bara innehållet i sig, vilket är praktiskt för den som inte vill dra uppmärksamhet till sig själv som skapande subjekt, utan bara till innehållet.

Drömmarna är således mer neutrala än det medvetet uttänkta. En idé du framför blir inte lika personlig om den härrör ur en dröm; du har ju noll kontroll över dess uppkomst. På det viset har du inget med drömmens budskap att göra, ej heller med dess kvalitet och finlir. Ett förslag som stammar ur en dröm ligger därmed bortom all konstruktiv kritik …

Ergo: drömmarna är en tillflykt för att slippa feedback. En dröm kan inte drömmas bättre än den drömts – hur kan man ge en ko konstruktiv kritik på mjölken? Man tvingas fokusera på innehållet som det är, istället för hur det skulle kunna förbättras, eftersom drömmar sällan uppstår i en medveten process – och om den skulle uppstå ur en medveten process skulle den beskyllas för att vara onaturlig, oäkta, osann. Så håll käften och svälj mjölken. Sanningen i sig är alltså en sorts helgad ko som kan mjölkas … Hela autenticismen är därmed en krigsförklaring mot världens alla recensenter, ja mot allt som andas kritik.

En vän i en dröm gav mig en gång ett fantastiskt råd: om du vill få din teori att verka mer trovärdig, säg att den är någon annans. Då kommer det verka som om den har två supporters istället för bara en, och om du själv råkar ha minimal auktoritet kommer inte teorin sänkas av det… Nä, det är faktiskt min egen idé.

Så, har du någonsin ljugit om att en berättelse, formulering, tes, plan, melodi eller annat tankegods kommit till dig i en dröm? Finns det någon grupp i samhället som har extra svårt att föra fram och få credd för sina idéer? Se dig omkring, analyssna på dina närmastes drömmar, men med en nypa salt och överseende.

Andrev Walden har nog rätt, trots allt. Drömmar är kanske tråkiga, även när de egentligen är verklighet insmugglad i fejkdrömmar, eftersom den som berättar dem inte vågar stå för att de är verkliga. Varför ska då andra ta hänsyn till dem?

Kanske för att de är så fasligt intressanta… Berätta nu mer om din affär med Mozart, tack.