Man kallar inte folk för hora, det begriper nästan vem som helst. Det är ett skällsord som har använts för att trycka ner kvinnor i tusentals år, ett sunkigt ord med en odör av hederskultur. Det har alltid använts om någon, oftast en kvinna, vars sexliv man har synpunkter på. För att hon ligger med fel personer. Eller för att hon gör det mot ersättning.
Utbjuden och utsatt
Prostituerad är det vanligaste ordet för någon som säljer sex i dag – i alla fall i Sverige. Men är inte det ett väldigt märkligt ord? Långt och på ytan helt intetsägande. Prostitution, institution, konstitution.
Orden kommer från latin, och -stitution och -stituerad är släkt med statuera, som i statuera exempel. Det betyder att man ställer ut eller ställer upp något. En grundlag till exempel, en konstitution. Pro- är samma som pro- som i problem, provision, protest och progressiv, och betyder ungefär för, före, fram.
När orden prostitution och prostituerad började användas på svenska på 1600-talet hade de redan den konkreta betydelse de har i dag. Det som ställdes upp, fördes fram och bjöds ut var en persons, oftast en kvinnas, kropp och sexuella tjänster – ”yrkesmässig otukt” som SAOB kallar det i sin artikel från 1947.
I språkexemplen finns en man som enligt en dom från 1641 ”har sin hustru prostituerat” och ”straffats till lijfvet”. Var det vanligare att någon annan prostituerade en kvinna än att hon gjorde det själv? Är det därför ordet har den form som det har? Ordböckerna ger inte svar men väcker många frågor.
När SAOB citerar en författare som 1850 skrev om ”propheten Laurentii Ullstadii … vidunderliga prostitution i Åbo Domkyrka, under påstående gudstjenst” (1850) handlar det inte om sexhandel i domkyrkan. Citatet finns med som exempel på att ordet prostitution även har använts för förnedring och moraliskt förfall i ett vidare perspektiv. Det propheten Laurentius Ullstadius (så hette han – formerna med ii på slutet är genitiv) sålde ut var kanske sin teologiska eller intellektuella heder.
Författaren Fredrik Vetterlund skriver, nästan 50 år senare, om ”språkets successiva prostitution, som slutar med att göra de vackraste ord obrukbara och fadda i vår mun”. Jag tänker på hur ord och bilder kan slitas ut och bli banala när de överanvänds i reklam, men det kanske är något annat han tänker på.
Älska, tycka om, vilja ha
Hora har nog aldrig varit bland de vackraste orden, men det har en lång historia och i alla fall en vacker början. Det kommer från ett språk som talades i Kaukasien för många tusen år sedan, som kom att kallas indoeuropeiska och som är ursprunget till bland annat svenska och latin.
I indoeuropeiskan fanns ett ord, eller rättare sagt en rot, som hette ka- och betydde vän, älska, tycka om och vilja ha. Roten är den del av ett indoeuropeiskt ord som man böjer och bygger ut med ändelser. Det kanske inte ens fanns något färdigt ord som bara hette ka, och det är därför man sätter bindestreck efter: det behövs något mer. Från roten ka- kommer latinska carus, som blev cher på franska och som lånades in som kär på svenska någon gång på 1200-talet.
Kär används på ett lite oväntat sätt. Om livet är dig kärt sätter du värde på livet. Den som är mig kär – alltså den jag håller kär – kanske jag är kär i. Men man behöver inte vara kär i Augusta för att börja ett brev med ”kära Augusta”.
Löndahoror och horbasare
Hor kommer också från roten ka-, och det har följt med oss ända från Kaukasien, så långt som jag har kunnat följa det, med ungefär samma betydelse. Kär tar fasta på kärlek, hor handlar om sex. Fel sex.
Den historiska ordboken SAOB förklarar ordet med ”otukt, boleri, skörlevnad”. Också intressanta ord att ta upp någon gång. Men kär och hor – hur blev det så? Kanske så här: Att tycka om, vilja ha och känna begär ligger nära varandra. Om man gav efter för begäret och samhället fördömde det, så vips hade man begått hor.
SAOB:s lista över sammansättningar med hora och hor är lång och hemsk. Om en ”löndahora” fick se ett nyfött barn eller en gravid kvinna kunde den gravida få ”horeskerfvan”, alltså engelska sjukan. En löndahora var en som verkade i lönndom, och det den gravida borde ha sett upp med var brist på D-vitamin. Om hon hade vetat och haft råd.
Sen har vi ”horbasaren”, en stadstjänsteman med uppgift att misshandla sexsäljare. ”Horstackan” var en kvinna som man hade skurit håret, näsan och öronen av som straff för äktenskapsbrott. Och så vidare – litegrann har samhället ändå gått framåt.
Ett nedlåtande ord
Internationellt har det hänt något med orden prostitution och prostituerad på senare år. Många som säljer sex uppfattar dem som om det handlade om något de är, inte om något de gör. Som ett nedlåtande ord som beskriver dem som passiva offer.
Förvisso är många brottsoffer, utsatta för människohandel, tvång, våld och hot, eller i någon desperat situation. Men dels gäller det inte alla, dels kanske man inte måste använda en benämning som gnuggar in det.
Den engelskspråkiga webbencyklopedin Quora skriver att sexarbete (sex work) är en bättre term, bland annat för att den kan ”användas i samband med rättsfall, rättigheter etcetera. Prostituerad har en negativ innebörd och är inte användbart i större sammanhang” (min översättning).
I Sverige är ordet sexarbete kontroversiellt – arbete låter för positivt, säger de som inte gillar det. Jag skulle säga att arbete är ett tämligen neutralt ord. Inom fysiken är det ”den energimängd som omvandlas när en förflyttning sker under inverkan av en kraft”, och om kraften är god, ond eller mittemellan spelar ingen roll.
Arbete kan vara ideellt, som volontärarbete, eller mer obetalt i största allmänhet, som hushållsarbete. Men oftast är det något man gör för att tjäna pengar, oavsett om man gör nytta under tiden. Att skriva den här texten, att behandla covid-sjuka människor på ett sjukhus, att med fara för sitt eget liv bryta kol i en kinesisk gruva, alltihop är arbete.
Vi använder ord som barnarbete, tvångsarbete, slavarbete, och då är arbete inte för positivt. Så varför inte sexarbete?
