Det bor en man i Filipstad som är mån om språket. Sina barns språk. Om de går i skolan med barn från en annan del av stan kan de börja tala bruten svenska, tror han. För att kunna tro något sådant måste man sväva i okunnighet om vad brytning är, men han kanske inte bryr sig så noga.

I England är många överklassföräldrar måna om att deras barn bara ska umgås med andra överklassbarn. Om de lekte med andra ungar skulle de ju kunna ”pick up cockney” eller något annat misshagligt. Så att folk inte hör på flera meters håll vilken fin gata de bor på.

I Filipstad handlar det om två skolor, Strandvägsskolan och Åsenskolan. Mellan dem ligger Riksväg 63, en älv och den vanliga boendesegregationen. I Åsenskolan går det villabarn som nästan allihop har svenska som modersmål. I Strandvägsskolan går barn från mindre välbeställda områden, många från flyktingfamiljer som kom till Sverige runt 2015, och de flesta har andra modersmål.

En del av eleverna talar säkert med brytning, som man gör när man lär sig ett språk. Vissa har kvar en brytning hela livet även när de talar svenska obehindrat. Tänk på drottning Silvia, till exempel. Ännu efter snart femtio år i Sverige är hennes tonfall lite tyskt. Men brytning smittar inte. Varken hennes man eller hennes barn eller barnbarn bryter på tyska.

Mannen i Filipstad vet som sagt inte vad brytning är. Han vet inte skillnaden mellan brytning och så kallad rinkebysvenska – som är en sociolekt, ett gruppspråk med en del ord och uttalssätt från ungdomarnas modersmål. Språken påverkar varandra, en person med persiska som modersmål kan ta upp ordvändningar från spanska eller arabiska. Men det är inte en brytning. Ungdomar som talar rinkebysvenska gör det framför allt med varandra, som vilket slangspråk som helst.

I vilket fall som helst skulle nog många elever i Strandängsskolan lära sig mer svenska i en skola där svenska talades mer. Barn lär ju av varandra. I det stora hela skulle segregationen mildras om barnen gick i skolan tillsammans. Så politikerna i Filipstad vill slå ihop skolorna – förskolan till trean i Strandängsskolan, fyran till sexan i Åsenskolan.

Och det är därför han är upprörd, mannen i Filipstad. Han har dragit ihop mer än tusen Filipstadsbor som kräver en folkomröstning om de två skolorna. Ja eller nej till att blanda barnen. Annars hade han ju bara kunnat låta sina barn byta skola om han var missnöjd. Det finns många skolor i den lilla staden fast den bara har tiotusen invånare. Men en folkomröstning ska det bli, för tusen Filipstadsbor är mer än de tio procent av de röstberättigade som behövs. Visserligen först i oktober, när omflyttningen redan är gjord. Men i alla fall.

Det är inga större problem i någondera skolan, enligt kommunalrådet Åsa Hååkman Felth (S). Men staden håller på att bli alltför uppdelad.

– Om vi har ett sånt samhälle, att en viss del av kommunens invånare bor i ena halvan av stan, och den andra delen i den andra halvan, hur ska man då mötas? Det är farligt när det blir grupperingar, som i Malmö, Stockholm, Göteborg […]. Jag vill ge alla barn samma förutsättningar här, säger hon till Aftonbladet.

”Visst finns det segregation i Filipstad, menar föräldrarna på ’Åsen’. Men främst på andra sidan, på Strandvägsskolan” berättar Aftonbladet. I så fall vet inte föräldrarna på Åsen vad segregation är, heller. Om man skiljer två grupper från varandra är de skilda åt. Segregerade. Alltså båda grupperna, inte bara den ena.

I själva verket tycks de vilja behålla segregationen för att deras barn inte ska komma i beröring med barn som lever ett annat liv. För att de ska leva i ett reservat för välbärgade som bara umgås med varandra. Johan Sundström, som initiativtagaren till folkomröstningen heter, säger till Aftonbladet att barnen blir ”ett slags verktyg för att de utländska barnen ska lära sig svenska”. Han påstår att det finns rapporter om att ungdomar med svensk bakgrund ”börjar tala ’rinkebysvenska’ och deras språkutveckling hämmas”.

Nej, det finns inga rapporter om hämmad språkutveckling. Däremot plockar ungdomar så klart upp vokabulär och tonfall från varandra, det är ju så man lär sig. Så det finns blonda ungdomar med svenska namn som låter som sina vänner med bakgrund i andra länder – när de är tillsammans. Sen går de hem och pratar svennesvenska med familjen.

Det är alltså inte hämmad språkutveckling om barnen Sundström lär sig några slangord från andra sidan älven. Tvärtom. Inte heller har de förlorat något om andra barn lär sig ord och uttal av dem. Hela tanken är bisarr.

Om Johan Sundström och hans meningsfränder är ärliga tar de inte ordet integration i sin mun. Vad de vill ha är ju en tydlig skillnad mellan barnen från Fina gatan och andras ungar. På alla barnens bekostnad.