För drygt fem år sen besökte jag min födelseort Teslic i norra Bosnien. Det var sista gången jag var på Balkan innan pandemin. I efterhand är jag glad över möjligheten att besöka min farmors grav.

Min farmor föddes i en serbisk, ortodoxt kristen familj, men brydde sig sällan om aspekter som etnicitet eller religion under större delen av sitt liv. Traumatiska barndomsupplevelser under det andra världskriget, som att se sina föräldrar mördade av serbiska extremnationalister, bidrog nog till hennes vilja och intresse för att utforska världen. Som konstintresserad brukade hon berätta om sina resor till Paris och Sankt Petersburg, till Louvren respektive Eremitaget under 1970-talet.

Kohen, Moretti och Leifmeister

När jag besökte graven befann jag mig på den ”övriga” delen av kyrkogården, som annars är indelad i en kristen och en muslimsk del. Bland de begravda bland ”övriga” finns till exempel ateister och andra etniciteter än serber eller bosniaker. När jag tittade på efternamnen som Kohen, Moretti och Leifmeister insåg jag att den övriga delen direkt återspeglar stadens multietniska historia.

Man kan säga att Teslic grundades efter ett dekret från Wien i slutet av 1800-talet i samband med att olika industrier anlades. Bland stadens första invånare fanns tjecker, polacker, ukrainare, italienare, judar, ungrare, österrikare och andra. Efter det första liksom det andra världskriget kunde gamla invånare tala om Teslic som ”det lilla Europa”.

Bland annat därför är det tragiskt med allt negativt och vidrigt som hände i staden under kriget i Bosnien. Efter kriget i Bosnien kunde man höra mer liberalt sinnade personer säga saker i stil med att det som hände var ”ett krig mellan stad och land”. Det finns en del sanning i det eftersom städerna överlag var mer blandade jämfört med byarna, där etnonationalistisk retorik och politik om nation, religion och tradition lättare kunde slå igenom. I till exempel ”den röda staden” Tuzla och i huvudstaden Sarajevo fick inget av nationalistpartierna status som det största partiet.

Mångfald och öppenhet

Min egen emigration från Teslic till Stockholm 2003 gjorde mig bland annat mer medveten om vad det innebär att leva i en storstad med aspekter som mångfald, dynamik och öppenhet. Det fick mig att förstå Stockholms roll i EU liksom i den globala utvecklingen, och historiska förhållanden, som Stockholms samarbete med Hansestäder som Wismar och Rostock på 1300-talet, innan territorialstaten och senare nationalstaten blev normerande.

I den svenska debatten har det på senare tid diskuterats mycket om stad och land, invandring och identifikation, nationalism och globalism. Man kan säga att den tidigare debatten, som var mer optimistisk och framåtsyftande, har ersatts med en mer pessimistisk och nostalgipolitisk debatt efter 2016 och processerna med flyktingmottagningen. Även här, liksom på andra håll i Europa, talas det i termer av progressiva och kosmopolitiska eliter i storstäderna och om lokalpatriotiska och konservativa  landsbygdsbor på de mindre orterna.

Det märks inte minst med tanke på den popularitet som den vänsterkonservativa och nationalistiska författaren David Goodhart har fått bland många högerorienterade. Hans populistiska uppdelning av människor  i ”anywheres och somewheres” (på svenska blev det varsomhelstare och någonstansare) är i dag populär bland många borgerliga som tidigare var för globalisering, öppenhet och individualism. De som tidigare såg sig själva som liberaler, men som nu främjar en ”postliberal” syn på migrationen, marknaden och människan.

Skapa framtiden

Nationalister och högerpopulister betonar gärna vikten av historia och kultur. Men vad till exempel Sverigedemokraterna menar är egentligen nationalmytologi och romantiserade uppfattningar om begreppet kultur. Vetenskapligt belagd historia kan lätt upplevas som tråkigt, jobbigt och komplicerat jämfört med myter och romantiseringar. Till exempel, det faktum att mångkultur och multietniska samhällen genom historien har varit mer norm än undantag i Europa.

Historia är viktigt att kunna för att man ska kunna orientera sig framåt, och det bästa sättet att förutse framtiden är att skapa och utforma den. Den samtida utvecklingen, präglad av teknologiska omställningar som robotisering och decentralisering, erbjuder både stora och små platser möjligheter att förändra sig. Det handlar om att kunna organisera sig ekologiskt, teknologiskt och institutionellt i relation till den övergripande globala utvecklingen.

United World Planet

Som den uppmärksammade intellektuelle och världshistorikern Yuval Noah Harari hävdar kommer fenomen som brexit och Trump inte att förhindra mänsklighetens enande. Någon dag kommer vi leva på United World Planet, baserad på världs- och lokalpatriotism. Därför bör urbanisering, klimatomställningen och nya vetenskapliga framsteg bejakas. Ju fler människor som kan vara involverade och dra nytta av välståndet och progressionen, desto fler kommer att få leva med fred, framgångar och frihet.