– Kolla, där är vi! sa Freddy. Nisse, du är kall om fötterna, de är blåa. Och där tar du fram din telefon.

– Jag skulle kolla gps:en, sa Nisse. Men den funkade inte. Så klart.

Han hörde hur nära hans röst var att spricka, men Freddy lät alldeles lugn. Hon frågade om de kunde sätta ner ryggsäckarna en stund och fylla på vattenförråden innan de gick vidare.

– Sätt ner ryggsäckarna och … jag vet inte, har ni ombyte med er? Jag är lite rädd om kuddarna.

– Inget rent. Gammal eller ny svett, torr eller fuktig lera, sa Noor. Vilka vackra kuddar, fantastiska färger!

– Ja ja. Låna duschen där inne. Sen pratar vi en stund och sen kan ni stanna här. Ni får rulla ut sovsäckarna, men ni slipper sätta upp tältet.

Till Nisses förvåning började de prata om Oasen. När hon hade varit där senast och med vem, vad killen hette som hade spelat munspel och lite allmänt skvaller om folk som Nisse inte kände till. Olivia hette hon, Olivia Emmer, och hon hade kunnat vara syster till Joel eller Sebastian. Men Nisse var inte säker på att de borde vara där ändå.

De fick skala av sig kläderna och duscha av sig lera och svett. Det fanns varsin nattskjorta som de kunde ta på sig efteråt, det var varmt i rummet och de skulle få te och vårrullar. Men ändå.

– Har du hört sagan om pepparkakshuset? sa han när Olivia var och hämtade något.

Freddy visste inte, så Nisse berättade om syskonen i familjen som svalt och pappan som var vedhuggare och tog dem med ut i skogen och lämnade dem där. Sen hittade de ett hus som var gjort av pepparkakor och knäck, och de åt och åt tills häxan kom och fångade dem i burar.

– För att göda dem åt Himmelska friden? sa Freddy.

– Precis.

– Olivia kan vara en häxa i ett pepparkakshus, men jag har hört den där sagan. Barnen hade kiselstenar som de hade lämnat efter sig för att inte gå vilse. Och det har inte vi, så vi får vänta tills det blir ljust och se vad som händer.

– Hon vill väl veta nåt om de där tidsmaskinerna, sa Noor.

– Vi har i alla fall ingen. Och du säger inget, Canberra.

– Inte ett ord.

– Nästa gång jag ser de där helvetesmaskinerna skickar jag dem till prekambrium, sa Noor.

– Nittonhundrasjuttioåtta, sa Freddy. Kom ihåg nu att det bara finns en. Ettan. Den andra vet de inget om.

Olivia kom in från köket med teet och vårrullarna, och serverade dem inte särskilt entusiastiskt. Sen satt de på kuddarna och åt sig mätta. Det var gott, men Nisse frågade inte vad de innehöll. Det var som om oron hade satt sig i magen, och han ville inte veta några detaljer.

– Det här var ju trevligt, sa Freddy. Men alltså, är du kvar som dv?

– Vd, sa Olivia. Vice vd för Himmelska friden. Javisst.

– Men det här hör väl inte till Xpan?

Nej, det hörde inte till Xpan-systemet. Olivias grotta hade ingenting överhuvudtaget med Xpan-systemet att göra och officiellt fanns den inte, men den var ändå en sorts tjänsteförmån, sa hon. De hade ju lite mer ansvar och därmed också lite större frihet än andra. Och det var viktigt för henne att få dra sig undan ibland, förklarade hon. Med familj och vänner, till exempel.

Sen tyckte Olivia att de hade talat nog om henne, sa hon i normal samtalston. Nu undrade hon verkligen vad som hade fått dem att ge sig av från Oasen, och vart de var på väg. Canberra svarade att de inte fick vara i fred på Oasen och Noor sa att de letade efter ett nytt ställe. Freddy sa att hon inte visste varför briggisarna var så intresserade av dem.

– De hade ju vingarna där som höll koll så vi inte blev för många eller hittade på nåt fuffens, sa hon.

Nisse sträckte ut sig på sin kudde och kände sig lättad. De hade haft bra svar, inget som Olivia borde reagera på. Hon kanske bara var nyfiken. Freddy sa att hon saknade Oasen och ville öppna ett nytt ställe någon annanstans, och Olivia nämnde ett hus som hon hade sett närmare infran. Det var ju ändå där de måste hålla sig, antog hon.

Noor rullade ut sin sovsäck, kröp ner och somnade. Canberra låg på mage bredvid henne, med ena kinden vilande på sina korslagda armar. Nisse blev tyngre på kudden och kände hur ögonlocken ville växa ihop över ögonen på honom. Hade hon lagt något i teet? Nej, hon var inte den sortens häxa. Framför allt behövdes det inte som förklaring.

Det sista han hörde innan han somnade var att Olivia frågade, i en kompisar-emellan-ton, var Freddy hade fått Nisse ifrån. Sin lilla Nisse. Varför folk nu alltid sa så där. Han tänkte att frågan var oroande på något sätt. Det var inte bra att hon frågade så där, men han kom inte ihåg varför.

Freddy lade handen i hans fuktiga hår och sa:

– Det du. De hade i alla fall inga fler.

Väldigt varmt sa hon det.

– Freddy, du vet att vi vet allt det där, sa Olivia.

– Jamen då så. Då går jag också och knyter mig nu, sa Freddy.

– Vi känner till den anakrona tekniken och din bror Antes roll. Vi vet att du vet att han tillbringade en tid i Xpan 7 nyligen men att han försvann därifrån. Det behöver jag inte fråga dig om.

– Nä. Men du frågade om Nisse. Ursäkta, men det är sent. Kan du inte fråga om det du vill veta istället?

– Det kan jag göra, sa Olivia.

Hon gick fram till panelen med skärmen på väggen och rörde vid den några gånger. Det kom fram en bild av rummet som de satt i. På en av kuddarna låg Timebandit 2, och bakom dem satt Marlene och spelade. Eller om hon låtsades att hon spelade.

– Den här, sa Olivia, har vi inte känt till tidigare. Men så kom det en ung flicka och knackade på dörren i går. Hon hade instrumentet med sig och berättade en lång historia om hur hon hade kommit över det. Hon sa att hon hade tagit från er för att det skulle komma till dem som hade rätt till det. Sedan var hon bara borta. Men instrumentet är kvar. Jag skulle behöva veta hur det fungerar.