Jag pallar inte gå på djurparker längre. Som barn var det bland det bästa jag visste, men med tiden har min blick förändrats. Jag ser inte längre djur. Jag ser livstidsfångar.

Det är en sak att vi som människor lever som fångar i vår egen kultur, det är en annan att vi tar andra arter och låser in dem. Jag har till och med svårt för att se folk gå omkring med hundar i koppel.

Men vid närmare eftertanke är det inte särskilt okej att vi lever liv på långt avstånd från vår natur. Mänsklig kultur, vetenskap, sociala skyddsnät, demokrati och alla de saker som verkligen förbättrar våra liv är vackert, men de kostar. Inte bara pengar. Vi är våra egna fångvaktare. Och även om det är outhärdligt svårt att göra det så kan vi i teorin när som helst bestämma oss för att inte spela med längre.

Precis som isbjörnen som vaggar rastlös i sin rastgård av betong är vi också traumatiserade, av vår egen kultur, det sätt vi lever på i dag. När vi ser isbjörnen ser vi direkt att det där är en sjuk björn. När vi ser på vad vi människor gör mot världen och varandra vägrar vi ta in vårt eget misslyckande.

Vi föds visserligen till ett färdigt samhälle, till en kultur som redan satt upp regler. Vi kan inte välja bort att vara medborgare någonstans, om vi inte vill leva som flyktingar för alltid. Men allt är bara överenskommelser. När som helst kan vi komma överens om precis vad som helst.

Lagböcker, religiösa skrifter, moraliska och politiska system, trafikregler och allt annat som styr våra liv är inte nedskrivet i våra gener, de är prat. I bästa fall finns det ett demokratiskt system som ser till att pratet sker under någorlunda respektfulla förhållanden, men det mesta är antingen bestämt på förhand eller resultatet av ett fåtal människors vilja.

När Sverige gick från att vara ett land av jordbrukare till en industrination under förra seklet blev vardagen väldigt mycket lättare för väldigt många människor. Medellivslängden ökade snabbt. Folksjukdomar utrotades, arbetstiden förkortade, kvinnor fick rättigheter och barn började ses som individer. Och så vidare. Om vi någonsin skulle må bra så borde det vara nu.

Men. Missbruk. Våld. Kroppar som slits ner av hårda arbeten. Social misär. Ensamhet. Förtryck. Rasism. Fascism. Den som studerar kulturer utanför marknadens räckvidd, det man brukar kalla stenålderssamhällen, vilket de sällan är, inser snart att väldigt mycket gått förlorat på vägen. Och att de där vinsterna jag radade upp många gånger är illusioner.

Faktum är att många av de problem som behövde rättas till under nittonhundratalet inte var särskilt gamla, om vi ser till hela mänsklighetens historia. De orsakades av samma utveckling som ledde fram till industrisamhället. I den stund människan bestämde sig för att bli bofast, odla marken och skapa allt större samhällen satt en massa destruktiva processer igång.

Det var startskottet för en massa saker som är oerhört fina också, men dem skulle vi kunna fortsätta med även utan eländet. Det märkliga är att vi tutas i att det där fina kostar så enormt mycket att vi måste slita ut oss för att förtjäna det.

Det är ett fullständigt galet påstående. Om vi slutade slösa på människors tid och på energi, varför skulle det innebära att vi fick mindre över till nyttigheter? Det fungerar inte så. Allt slit gör inte livet särskilt mycket bättre för folkflertalet. Det hamnar i stora högar hos ett fåtal människor och företag. Rikedom är dött arbete. Arbete som gjorts förgäves. Och det skulle inte behöva vara så.

Människor i kulturer utanför marknaden jobbar inte särskilt långa dagar. Några timmar om dagen för att samla mat. Arkeologer och antropologer kan berätta att de ofta är fysiskt friska. Barnadödlighet och avsaknaden av modern sjukvård håller nere medellivslängden, men många av de välfärdssjukdomar som plågar oss är relativt ovanliga. Krig förekommer i princip inte. Konflikter löses på andra sätt och om det nån gång blir sammanstötningar så stannar de ofta vid symboliska uppvisningar.

Jag vill inte romantisera. Det finns och har funnits samhällen som betett sig vidrigt tidigare i vår historia. Framför allt har kvinnor och barn inte alltid behandlats juste. Men vidrigheten har i det samhälle vi lever i hamnat på en helt unik nivå. Och jag tror att det i grunden beror på sättet som vi producerar och konsumerar det vi behöver. På ett system som bygger på att vi arbetar mycket mer än vad som egentligen skulle krävas för att alla människor på jorden skulle kunna leva goda liv.

För att de som äger ett företag ska tjäna pengar måste de sälja varor eller tjänster. Varorna måste produceras av någon som måste få mindre betalt än vad företaget får betalt för det det säljer. Det är en självklarhet. Några timmar per dag arbetar du och jag i någon mening gratis. Men det slutar inte där. Via skatten betalar vi för saker som egentligen borde vara helt onödiga. Arméer. Makthavares lyxliv. Vård av kroppar som skadats i onödan i produktionen. För att inte tala om all energi som går åt. Pengar är arbete. Men de är också energi.

Vi lever i en tid då vi vet att vi har skadat jorden så svårt att det är stor risk att det urartar fullständigt. Trots det kör vi bara på. Rakt in i bergväggen. Så självdestruktivt beter sig inte en varelse som mår bra. Och det frustrerande är att vi när som helst skulle kunna välja att leva på ett annat sätt. Isbjörnen kan inte välja att lämna fångenskapen. Men vi kan det. Frågan är bara hur vi ska kunna få med tillräckligt många av våra medmänniskor för att kunna uppnå det?