Hur skriver man en krönika om det bara är mars och man ändå just läst det bästa man kommer läsa under hela året?

I några veckor har Aftonbladets Åsa Linderborg, Oisín Cantwell och Magnus Wennman gjort journalistik som inte borde vara ovanlig men är det. De har porträtterat Sverige, som det ser ut på riktigt. Bakom rubrikerna. Ett land där en sång om vemod erbjuder bästa kartan.

Vi träffar Sari som kör långtradare mellan Kiruna och fjärran.

I snön som gloppar över Mariabergets backar går jazztrummisen och fotografen Östen. Den här delen av stan har varit hans sedan innan hipstrarna flyttade in.

Gumman på sparken över Torneå gränsstation är Stina som varje morgon bakar sitt bröd på Café Hertta i Kemi.

Hett och svett på Statt i Härnösand blir gymmet på äldreboendet i samma stad, och Hamidullah som arbetar där.

Byggnadsarbetaren Sergeij från Lettland tar strid mot villkoren på Amazon. Det får teckna raderna ”Stockholm city svajar i sitt rus”.

Cornflakesstora snöflingor sänker diset över Ullevi, och där står Magnus Wikström. En gång vaktmästare, i dag platschef, ansvarig för att träningspassen kan ske.

Det är Ted Ströms Vintersaga om Sverige, och det är inget som är ovanligt, men ändå är det något som nästan aldrig syns i raderna.

Nyheterna kräver det sensationella. Kriminalitet och klick. Kulturen reduceras lätt till detsamma. Såporna har flyttat ut från arbetsplatser och radhuslängor. Vi ser inte längre några varuhus, rederier eller Svensson.
Från orten syns bara de kriminella. Landsbygden visas genom rastret av det råa klassföraktets hesa skratt. Vi ska skratta åt livet Uti bôgda, åt Leif och Billy, åt Morran och Tobias. Åt, aldrig med.

Allt medan igenkänningshumorn för länge sedan flyttat till de flotta adresserna längs Solsidan. Där ska vi vara hemma, för att vara någon.

Snart vet vi inte hur det ser ut på någon annan arbetsplats än vår egen. Och vid polisens kaffeautomat och i influencers sovrum, förstås.

Vad händer egentligen i ett samhälle då? När vi inte längre ser varandra, förstår vi inte heller varandra. Och ett folk som inte förstår varandra kan lätt luras att tro att vi vet hur den andra är. Egentligen. Så kan någras områden göras till farliga zoner och andras till inskränkta hålor. Hårt arbetande människor blir till lurendrejare. Så lär vi oss att det är bäst att se om sitt.

I en krönika kopplad till artikelserien skriver Åsa Linderborg om myten om att svensken jobbar för lite. Samtidigt som chaffisen går upp fem för att lasta sina ton, konditorn ännu tidigare för att komma över gränsen, uskan kör 14-timmarspass och byggjobbaren erbjuds sämre villkor än hemma i Lettland.

I ett samhälle där ingen vet hur den andra har det blir drömmarna om jämlikhet bara det. Drömmar. Till slut står själva demokratin lite svagare. Hur ska jag förstå vad pressfriheten betyder för mig, när min verklighet aldrig syns i pressen?

Trion från Aftonbladet har inte bara skrivit smart och snyggt. De har gjort något riktigt viktigt. De har skrivit några korta texter som kan tina de frusna drömmarna uti monarkin.