”Vi behöver både bröd och blommor”

Musikens makt verkar vara en stark ledstjärna för folkmusikern, kompositören, dramatikern och körledaren Sara Parkman. Hon är utbildad violinist på KMH och har sedan dess tagit hantverket vidare till nya spännande nivåer i olika musikaliska samarbetsprojekt, egna grupper, teateruppsättningar och solo-skivor. I mars hade Sång till välfärden premiär på Riksteatern, ett körverk som skall turnera i hela landet under våren och Sara har skrivit både musik och manus till föreställningen, tillsammans med dramatikern Alexandra Loonin och musikern Hampus Norén. Det är ett stort projekt som blandar teater och musik och på varje plats är det en lokal kör som sjunger. Det är 500 personer som kommer att sjunga samma musik under resans gång. Föreställningen handlar om välfärden. Hur vi gör för att leva ett gott liv tillsammans.

– Kören får vara metaforen för samhället och det är underbart och jättesvårt, säger Sara när vi möts över en kopp kaffe på ett fik i Stureby utanför Stockholm.

Kan du berätta om kopplingen mellan den svenska välfärden och det svenska körundret?

– Körsång är den näst största folkrörelsen efter idrotten. Och den traditionen har vuxit sig stark parallellt med den svenska välfärden som vi känner den i dag. Det hänger ihop med att arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, skolan, alla olika formella eller informella institutioner använder sig av sången som gemenskap, att använda musiken för att skapa enighet.

Sara påpekar att eftersom vi sjunger samma låtar i hela Sverige är det ett sätt att skapa en homogen grupp.

– Vi ska vara medvetna om musikens makt – det är ett sätt att få folk att följa sin ledare, men också ett sätt att skapa motstånd.

Lokal vittnesbörd

Förställningen Sång till välfärden tar upp problemen med nedläggningshotade sjukhus och BB.

– På de flesta orter/platser finns ett minne av en välfärd under hot, så varje lokal kör ger ett slags vittnesbörd om en välfärd som inte alltid fungerar. En klassisk konflikt mellan medborgare och politiker, där politikerna också på sätt och vis är maktlösa inför kapitalet, berättar Sara.

Vänder sig föreställningen till alla åldrar?

– Ja alla åldrar. I Tierp är det en ungdomskör, i Storuman en kyrkokör, i Sollefteå är det ockupationskören, de har olika åldrar och det kommer färga publiken.

Musik som heligt rum

Första gången jag såg Sara på scen var under invigningen av Cinemaqueer-festivalen -17, då hon gjort musiken till stumfilmen Vingarne av Mauritz Stiller från 1916, och framförde musiken live med sin grupp under filmvisningen. Delar av den här musiken kommer att ligga till grund för Saras nästa soloskiva, som hon just påbörjat arbetet med.

Berätta om vad du har på gång härnäst? Vad vill du skriva om nu?

– Helighet. De senaste åren har jag jobbat med tydligt konkreta politiska saker. Som har varit viktiga. Men jag är uppvuxen i ett kyrkligt rum, har ett stort behov av att vara – inte alltid i kristna sammanhang – men i en typ av helighet. För mig är musiken väldigt mycket det.

– Så jag har en tanke om att använda mig mycket av sakral, kyrklig musik och skapa rum där vi kan stretcha tid på olika sätt. Jag upplever att det finns behov av rum som är magiska. Och musik är ett sätt att skapa det. Får se var det hamnar.

Politiskt engagemang

Sara Parkman har tidigare varit engagerad i olika aktivistiska frågor, hon startade upp folkmusiker mot rasism, startade en feministisk grupp i skolan, Queertopia-festivaler, Ingen människa är illegal, för att nämna några. Sen är hennes förra föreställning på Riksteatern Fäboland och folkmusikduon som hon har tillsammans med Samantha Ohlanders, båda tydligt uttalade politiska i sin tematik.

– Men vi behöver både bröd och blommor, säger hon. Jag behöver göra musik för att jag tycker om det också, inte bara för att förändra. Vi behöver få vila i konst, få vila i musik, det är också jätteviktigt så vi inte bränner ut oss och blir deprimerade.

Sara har kommit till en punkt i karriären då hon kan välja vad hon vill jobba med. Hon har skrivit musik till flera filmer; Nationens hjärta, en SVT dokumentär, kortfilmen Kevlar och hon har även med en låt i Gabriella Pichters nya film Amatörer.

– Det är så kul när min musik används i andra sammanhang. Kul att verka utan att synas ibland.

Som folkmusiker upplever Sara Parkman att synen på det vi traditionellt kallar folkmusik har förändrats de senaste åren. Det har funnits en stor okunskap om folkmusik i Sverige då många tror att det är mossigt och gubbigt, men det är tvärtom. Det finns många unga kvinnor som spelar i dag och som har en medvetenhet och vilja att lyfta fram äldre kvinnliga traditionsbärare. Som lyfter fram berättelser från förr till nu, som pekar framåt.

– Vi måste ha med oss vår historia, för att fatta var vi kommer från, säger Sara.

Kvinnliga folkmusiker

Hon menar att den svenska folkmusiken är ett paraplybegrepp över arbetsmusik, dansmusik och barnvisor. Det kallas folkmusik, det som man tyckte var folkets musik.

– Väldigt mycket av den musik som användes i skogarna kom från fäbodarna, där kvinnorna använde rösten som verktyg för att kommunicera med djur och människor. Det är en speciell tonalitet, som kommer ur hur det klingar och låter i skogen och bergen.

Hon påpekar att på fäbodarna var det bara kvinnor, det var deras rum, och fraser och tonalitet från deras musik har lagt grunden till det vi i dag kallar folkmusik.

– Kvinnor och män har gemensamt skrivit folkmusikhistorien men det är oftast män som fått bära kronan. Många kvinnor som varit upphovspersoner, kompositörer och improvisatörer har glömts bort i musikhistorien och hos gemene man. Det förekommer respekt för det i folkmusiksammanhang, men i större musiksammanhang vet man ingenting om det, säger Sara Parkman.

Kan du berätta mer om vallkullorna i fäbodarna och deras musikalitet?

– De har sin musik. När de kular kan det höras flera kilometer i skogen. Den musiken är utan puls, den bygger mer på fraseringar. Fäboden blir som en fond för att prata om rätten att få vara den man är.