8 mars. En dag som borde vara fylld av kämpaglöd och gemenskapsbildning för att lyfta den feministiska kampen och frågor att bita tag i under det kommande året. Vad är brinnande frågor just nu, hur ser läget ut globalt, vad har hänt i Sverige? Sådana saker. Jag minns min mammas kvinnor-kan-t-shirt från 90-talet. Tidigare års barnvagnsmarscher och demonstrationer. Saker som varit ämnade att både verka utbildande och ingjuta lite kraft i alla olika feministiska rörelser.

Sen kom en pandemi i vägen. I år skedde det mesta digitalt och i spåren av det senaste årets rädsla och politikers fokus på negativitet verkar även 8 mars och kvinnokampen ha dragits med. Istället för ett ”nu jävlar kämpar vi vidare” fylldes mina flöden av politikers floskler om otrygghet, gängvåldtäkter och rädsla. Feminister skrev om det nya Sverige där kvinnor inte kan yppa ett ord om övergrepp utan att plötsligt finna sig i en rättegångssal åtalade för förtal. Kvinnor tystas. Våldtas. Mördas. Det är tydligen vår vardag. Rädsla och mer rädsla.

Att SD kör hårt på denna linje och tog dagen till ära att diskutera ”kulturella belastningar” i form av könsstympning, balkongflickor och överfallsvåldtäkter förvånar nog ingen. Att moderater, kristdemokrater och feminister från höger till vänster hakade på förvånar däremot desto mer. Hur ska vi orka kämpa framåt för förändring om vi ständigt möts av budskapet att allt blir sämre? Sanningen är att vi inte kommer orka. Sanningen är också att det faktiskt inte är så mörkt som det verkade den 8 mars.

Anmäls fler våldtäkter? Ja. Samtidigt ökar inte andelen som anger att de utsatts för våldtäkt alls i samma takt. Vilket tyder på en ökad benägenhet att anmäla. Något som är positivt och visar att fler kvinnor vet sina rättigheter och vågar anmäla när ett brott begåtts. Fler våldtäkter utreds, leder till åtal och fällande dom. Ja, det är fortfarande en klar minoritet, men det är också ett synnerligen svårt brott att bevisa. Graden av uppklarade brott vid våldtäkt är dessutom inte lägre än för andra våldsbrott, tvärtom ligger det högre än för till exempel misshandel. Något som tyder på att våldtäkt inte längre prioriteras ner hos polisen och att utredningarna därmed blivit bättre.

Ser vi globalt har kvinnors rättigheter stärkts i flera länder och könsstympning blir allt mer ovanligt. Visst finns det mörker såsom Polens abortförbud och det behöver vi hjälpa till att bekämpa. Men för att orka se det mörka och kämpa för bättring behöver vi också se det som är bra. Där framsteg gjorts och där det finns alla skäl att se lite ljusare på framtiden. För att nå dit måste vi släppa rädslan som den främsta politiska valutan och våga tro på att människor inte bara kommer reagera utifrån skräck för sin egen säkerhet utan också av omtanke om sig själva och sin omgivning. Så lämna skrämseln på hyllan och våga lyfta det positiva. Så orkar vi kämpa ett år till.