Jag tror inte ideologier kan rädda världen. Tvärtom. De lägger sig ofta mellan människor och eldar på onödiga konflikter. Jag tror inte att jag har rätt. Långtifrån.

Poängen med mitt tänkande, och frihetligt tänkande i allmänhet, är ju att jag är medveten om att jag inte är perfekt och att världen mår bäst om vi bestämmer några grundläggande principer för hur vi ska umgås och ta hand om dem som behöver vår solidaritet, men sen lägger oss så lite i andra människors liv som möjligt. Ideologierna finns för att hjälpa oss tänka, inte för att vi ska påföra andra vår ofullkomlighet.

Jag har skrivit tidigare om hur kulturkriget nu brutit ut med full kraft i Sverige. Nu börjar människor som kallar sig liberaler dras in i det också. Högern har alltid flirtat med krafter som är minst av allt liberala. Det är bara att kolla hur Moderaterna röstat i rättighets- och frihetsfrågor genom tiderna, att de hakar på förvånar mig inte det minsta. Den reformerade vänstern har gjort upp med sin historia, trots att dess agerande i den svenska riksdagen aldrig varit något att skämmas för.

Folk har försvarat rena stolleproven ryggmärgsmässigt och en liten grupp gör det fortfarande, men bara den som inte vill fatta fattar inte. Att ett liberalt parti hakar på eländet till höger är ett bevis på att det skulle behövas en hel del nytänkande på den flygeln. Det är mycket som står på spel. Enormt mycket.

Demokratin står ännu emot, men risken är stor att den del av politiken som står för någon form av mänsklighet inte lyckas få ihop en majoritet i nästa val. Det kan framförallt komma att handla om huruvida Centerpartiet kan samarbeta med Vänsterpartiet. Till höger om C är det fritt fall. Det är en sak när konservativa och reaktionära grupper lockas av fascismens locktoner, men när ett parti som kallar sig Liberalerna ens överväger att leka med fulhögern bara ruttnar jag.

Liberalismen är för mig ett slags förstudie till mer systematiskt politiskt tänkande. Lite naiv, men gullig. Jag har ingenting emot välmenande liberaler, men de finns inte längre i L, de har flyttat till C. För mellan dem går gränsen nuförtiden. Gränsen mellan hygglighet och cynism. Mellan demokrati och demokratiförakt. Mellan solidaritet och njugg egoism.

Sabuni får mycket stryk just nu och jag tycker att det är tragiskt att den första afrosvenska kvinnliga partiledaren med rötter i islam visar sig vara oförmögen att leva upp till det hennes parti heter. Men hon är naturligtvis inte problemet. Problemet är att fler och fler människor tror på den stora lögnen.

Gränsen går numera mellan människor som lever i verkligheten och en allt större grupp som lever i något slags skymningsvärld där svart är vitt, där frihet är slaveri och fred är krig. Jag har länge tyckt att folk får tycka vad de vill och varit ointresserad av att hetsa upp mig över att så många har så dålig koll på hur det där med kulturer fungerar. Men nu har jag ruttnat.

Det är inte så att striden står mellan två likvärdiga positioner. Striden står mellan en grupp ideologier som hyllar demokrati, frihet och jämlikhet, men har olika syn på hur vi uppnår sådant och en ideologi som hatar allt det där. Det råder det ju inget som helst tvivel om det. De säger det själva hela tiden. Att kalla sig liberal och välja att jobba med den senare gruppen är ofattbart.

Jag ska inte rota runt i vänsterteorier om hur kapitalismen fungerar, men jag måste konstatera att det är så här samhällen hamnar i allvarliga humanistiska kriser. Krig och elände. Vi har upprättat regler för hur vi ska bete oss i relation till dem som vi inte tycker lika som just för att undvika sånt. Demokratin är inte ett mål i sig, det är ett medel för att låta människor med helt olika utgångspunkter hålla tillräckligt sams för att sköta ett hyggligt samhälle.

Jag har helt enkelt ruttnat på att höra borgerliga politiker argumentera för varför de måste samarbeta med fascister. Bara den som aktivt vägrar ta in människans historia nedlåter sig till att ens snacka med Den Där Mannen och hans anhang. Det är obegripligt för mig att människor som kallar sig liberaler kan stödja något sånt. I grunden vet vi ju vad det är som händer. Sånt som händer i brytningstider, när äldre tankesystem försvarar sina anhängares hotade privilegier. Jag tror inte för en sekund att de som röstar på Den Där Mannen och hans vitmaktflåbusar är okunniga om vad de röstar på. Och jag tror inte för en sekund att den illiberala borgerligheten inte vet vilka krafter de flirtar med.

Det är dags att sluta fjamsa. Stå för demokratin, för den där ömtåliga överenskommelsen som gör att vi trots alla meningsskiljaktigheter kan bete oss civiliserat och behandla människor med respekt. Annars kommer rötan att sprida sig allt mer. Jag är tjatig, men om kulturkrigarna får makten slutar det aldrig väl. Och varenda människa som underlättar för dem är medskyldig.