Det är kris igen. Bakom munskydd och bråk om statistik väntar det ekonomiska priset för pandemin. Och som vanligt är det de som redan har det taskigast som får betala.

Osäkra anställningar kan inte permitteras. De upphör. Unga som aldrig fått ett jobb kan inte räddas av kris-a-kassan.

I skolan jobbar lärare dubbelt för att försöka ge kunskaper trots att ingen riktigt vet vad som gäller nästa vecka. När allt flyttas digitalt slås många ut. Det är framtider som står på spel. För att inte tala om alla som kämpar i coronans frontlinje. I vården. Äldreomsorgen. Assistansen.

Vi ska klara det tillsammans, heter det från presskonferenserna, och jag vill så gärna tro att det är sant. Det var väl därför den där lilla notisen retade mig så mycket. Riksdagsarvodena höjs, stod där. En riksdagsledamot tjänar nu över 80 000 i månaden.

Jag vänder och vrider på känslan. Undrar varför jag blir lika upprörd över det nu som jag blev när jag var tonåring. Jag vill tro att det är rationellt. Att det handlar om att när det är kris för många, är det en väldigt dålig tid att höja de redan rikas löner. Och om vad de höga lönerna gör med politiken.
De skapar en klyfta mellan väljare och valda.

Och det drabbar inte bara heltidspolitiker. Istället är det ofta fritidspolitikern som får värja sig. Hon som engagerat sig för att göra världen och sin kommun lite bättre. Hon som får sina motiv ifrågasatta, när hon tar tid från familjen och vännerna för att läsa nämndhandlingar eller få partiföreningen att funka.

Det heter ibland att de höga lönerna behövs för att locka de bästa till riksdagen. Jag tror inte de bästa är de som lockas av lönen. Tvärtom tror jag den får en del ledamöter att övervintra i sina uppdrag, även när orken eller engagemanget svalnat.

Om man nu på allvar är orolig för att någon klok näringslivstopp, chef eller entreprenör skulle tacka nej till politiken för lönen – varför då inte köra rätt av på förlorad arbetsinkomst? Den som kommer in i riksdagen får samma lön som åren innan, kanske med en garanterad lägstanivå och årlig uppräkning.

Jag föreslog ett sådant system i riksdagen, men då blev man faktiskt ännu argare än när jag bara argumenterade för lönesänkning. ”Skulle vi tjäna olika? Så orättvist.”

Och jag tänker att det nog är detta som gör mig mest arg ändå. Trots att jag inte är tonåring längre. Trots att jag själv levde med arvodet och borde vant mig.

Ja, om en riksdagsledamot som varit börs-vd skulle tjäna mycket mer än en som varit undersköterska så vore det orättvist. Det skulle ju inte alls återspegla deras arbetsinsats eller ansvar. Men gör det det från början då? Är en börs-vd verkligen värd tio, tjugo, hundra gånger med än en uska?
Speglar det arbetsinsats? Ansvar?

Jag tänker att den kanske inte är rationell alls. Min ilska. Den handlar kanske inte ens om riksdagsarvoden, tajming eller politikens funktionssätt. Jag står bara inte ut med ojämlikheten. Lika arga som mina riksdagskollegor var inför att de skulle tjäna så olika, lika arg är jag. På att alla vi andra redan gör det.