DEBATT Ett besök på Etnografiska museet i Stockholm är intressant, något ledsamt och inte så speciellt informativt. Museet visar en föråldrad syn på urfolk, som om de är några exotiska underliga varelser på display för att vita människor med en kolonial blick ska försöka förstå dem. Svenska äventyrare hyllas som djärva utforskare av vita fläckar på jordens yta och de har tagit hem underliga objekt i kappsäckar och trunkar som besökaren kan fantisera kring.
Det finns många fotografier som befäster bilden av ursprungsfolk som en vilding mitt i naturen och föremålen i glasmontrarna appellerar till en dåtida turist. Heliga föremål för ursprungsfolk i Amerika får inte visas, men så klart så gör man det ändå. En sametrumma har orsakat mycket bråk och samerna på museet i Jokkmokk har uttryckt ilska över att utställningarna på Etnografiska museet är rent rasistiska.
När Ájtte – Svenskt fjäll- och samemusem i Jokkmokk startades återbördade man nästan 8 000 föremål till sameland från Etnografiska museet. Det är ett av de största repatrieringsprojekten vi har haft i Sverige. Repatriering är en process för återbördande av individer, föremål eller kvarlevor till deras ursprungliga platser eller härkomstort. Men det var ett fåtal saker som blev kvar. Det finns fortfarande 6 000 föremål från Sápmi på Nordiska museet och en del saker på Naturhistoriska som samer har uttryckt en önskan om få tillbaka. Även Historiska museet har en del silver.
Men den samiska utställning på Nordiska museet är däremot faktiskt rätt fin och tingen vackra. Här blir inte samer kränkta av tilltalet. Och där pågick dessutom den tillfälliga utställningen Arktis – medan isen smälter till den 31 december 2020. I den fanns flera samiska saker och en del kläder. Hur klär man sig bäst för ett kallt klimat är en av frågorna man ställer sig. I det nya Vikingmuseet på Djurgården saknas dock samisk närvaro överhuvudtaget, med ett litet undantag för ett fåtal produkter i museibutiken. Detta kan tolkas som ett konstigt osynliggörande av samer.
Det man efterlyser på Etnografiska museet är ju naturligtvis information om hur ursprungsfolk lever i dag. Att museet vigts åt att visa hur man såg på dessa människor för länge sedan känns inte bara mossigt och förlegat, utan också okänsligt. Ingenting nämns om hur urfolks mänskliga rättigheter har kränkts runt om i världen och om hur vi fortfarande än i dag lever med konsekvenserna.
