Först ett tack till Göran Dahl för hans kommentar härom veckan. Det är i diskussion som idéerna stöts och slipas till användbara planer.

I grunden tycker vi likadant. Jag är fullt enig med Dahl i hans beskrivning av vad populism är, ävensom hoten mot vårt klimat, men min text syftade inte till en beskrivning av dessa. Det jag försökte diskutera var mekanismerna som skapat den situation vi nu befinner oss i, och vad vi kan göra åt saken.

Rösträtt och tillväxt

Efterkrigstiden kännetecknades i början av en ökande grad av samförstånd mellan kapital och lönearbetare, i stort organiserat inom ramen för det vi kallar demokrati. Allmän rösträtt hade gjort arbetarsidan, representerad av facken och riksdagsmajoriteten, till en jämställd motpart. Auktoritära metoder för att hålla arbetarna nere var inte längre möjliga. Snabb tillväxt blev nyckeln till lugn på arbetsmarknaden, utan hänsyn till effekter på tredje part.

Nu vet vi att tillväxt var en kortsiktig lösning, som istället tog oss in i en mycket större kris. De beslutsfattare, från ”Staten och kapitalet” med Dahls ord, som ledde in oss i denna nya kris är för länge sedan pensionerade. Och häri ligger själva grundproblemet: Den generationen löste sitt problem utan hänsyn till framtida generationer, därför att det var så de uppfattade sitt uppdrag. På sjuttiotalet började några förstå att det kunde bli problem, och lade till ansvar för kommande generationer i grundlagen (RF 1974:152 kap 1,  2 §, 3 st), men det blev alltför vagt och har egentligen aldrig beaktats.

Baksmällan började ungefär med finanskrisen 2009. Världens utvinningsbara resurser minskar samtidigt som befolkningen ökar. Generationer som vuxit upp med förväntningar på ökande konsumtion blir allt mer frustrerad, konflikterna ökar liksom kraven på att vi rika ska dela med oss. Oavsett hur vi definierar populism så är det så här den växer. Samtidigt accelererar kapitalet sin produktion och därmed utvinning av ändliga resurser. Aldrig förr har vi grävt upp malm och fossiler eller huggit ned skog så fort som de senaste decennierna. Hälften av alla växthusgaser som människor någonsin lagt till i atmosfären lär ha kommit dit efter 1990.

Bortom valcykeln

Detta måste ses som ett demokratins misslyckande. Varken företag eller privatpersoner kan anses ansvariga för långsiktig stabilitet, det ansvaret ligger helt på lagstiftarna. Men varken enskilda parlamentariker eller de partier de representerar har ett incitament att se långt bortom den fyraåriga valcykeln. I teorin representerar de befolkningen, men deras verklighet består i daglig kontakt med andra partier och med allehanda lobbyister, samtliga med mer eller mindre kortsiktiga perspektiv. Landets och världens väl på längre sikt blir mer av ett hobbyprojekt för ett litet antal engagerade politiker.

Av alla samhällets intressenter är det de enskilda medborgarna som har mest anledning att ha lite längre framförhållning. De vill ha en tryggad ålderdom, och se en bra framtid för barn och barnbarn. Mycket av opinionsbildning runt framtidsfrågor kommer också härifrån. Det är sålunda rimligt att anta att vår politik skulle ta större hänsyn till långsiktig stabilitet om befolkningen på ett klokt sätt i större grad fick påverka de stora besluten. Att befolkningen blev ”remissinstans” i frågor som i hög grad angår dem.

Det är detta som metoden medborgarråd försöker åstadkomma. Ett äkta representativt urval av befolkningen, fritt från baktankar om omval, karriär och dylikt, får efter en grundlig genomgång av fakta ta ställning till frågor som djupt påverkar deras framtid. Metoden har anor sedan antikens Aten, och har i nutid redan provats, med gott resultat, i länder i Europa, Nord- och Sydamerika, osv. Ett intressant exempel är Irland, där ett medborgarråd löste den gamla infekterade frågan om abort på ett bra sätt. Frankrikes och Storbritanniens regeringar har rådfrågat medborgarråd om klimatet.

Värt att utveckla

Ja, Göran Dahl, det är den otyglade kapitalismen som är den omedelbara orsaken till vår annalkande katastrof. Men det är den representativa demokratin som låter det ske, därför att det gör det enklare att behålla makten. Staten och kapitalet sitter i samma båt.

Hur vi ska åstadkomma en bättre långsiktighet är en svår fråga, men metoden medborgarråd är en mycket intressant möjlighet, värd att utveckla.