Året var 1988. McDonald skulle öppna sin första restaurang i Italien. Inte var som helst utan vid Spanska trappan i Rom. Helig mark, kan man säga. Det fanns de som var frustrerade över att en amerikansk kedja, som spyr ut snabbmat, skulle etableras i Italien. Och som om världen var galen: just vid den där trappan.

I vilken grad Carlo Petrini blev förbannad vet jag inte. Men som reaktion på vulgär snabbmat förpackat i degigt bröd fick han i alla fall för sig att grunda en rörelse byggt på begreppet slow food – långsam mat. Slow food är alltså en reaktion på snabbmatskultur.

När jag följt den inledande fasen av årets valrörelse inser jag att det finns behov av slow politics. Slow politics innebär samtal istället för debatt förpackad i verbalt degigt bröd. Slow politics ger tid att utveckla tankar istället för att peppra åhöraren med oneliners. Slow politics kräver mod att tala om vår framtid och våra liv med öppet visir och utan lans.

Slow politics kräver något annat än Agenda. Vars partiledardebatter blir allt mer absurda. Med dueller. På några minuter. Där det gäller att pytsa ut oneliners inköpta av konsulter.

Det kräver att journalistiken mognar, att man inte tar varje tillfälle i akt att kasta sig över ett förfluget ord, en prövande ansats, ett resonemang där politikern vågar visa osäkerhet och insikt om att också den egna politiken har brister.

Men det kräver också att medborgaren tar politiken på allvar, att vi som sådana inte sitter vid köksbordet och gnäller över att ”vi inte fått veta något” när vi själva valt bort kunskap för underhållning i form av aldrig sinande digital pubertetshumor, söta katter och informationsflöden som vandrar genom våra hjärnor så snabbt att ingenting fastnar.

Jag skriver detta väl medveten om att söta katter har sin tjusning. Nästan alla katter har sin tjusning.

Men visst, det inte så lätt att samla sig. Vardagen snurrar allt fortare och medborgaren är burdust reducerad till konsument och kund vars uppdrag det är att vara duktig idiot i ett ekonomistiskt hjul som snurrar allt fortare. Tid för långa tankar är ett hot mot det man kallar utveckling i ekonomismens och konsumtionshysterins tidevarv.

Politikers rädsla för det goda samtalet beror nog främst på att intryck av stor skillnad mellan de två blocken bara kan upprätthållas med hjälp av retorik framförd i stackato. Löfven och Kristersson måste ju på alla sätt ge sken av att de är oense där de far fram på samma väg i samma riktning om än i olika filer.

Jag tror att man är rädd för långsamma samtal. Rädd för att avslöjas. Rädd för att stå naken med en ganska fattig politik fri från ansatser att bära en vision större än att vi ska arbeta mer, konsumera mer och producera mer.

Vi bör fundera över vad avsaknaden av politiskt samtal kan leda till. Vad blir resultatet för oss själva, för våra samhällen, för arten människa och för vår planet om vi inte förmår tänka långa tankar och ge oss in i de långa prövande svåra samtalen. Fan vet. Och hade han funnits hade nog han garvat hela vägen till eldstaden.