Det sprakade om Feministiskt initiativ när de kom till i mitten på nollnolltalet. Mamma-pappa-barn-feminism, genuspolitiska visioner och realpolitik försökte förenas under rosa ballonger, och så Gudrun Schyman som partiledare – det var spännande, men vad var det?

När den första mediedramatiken hade stillnat blev det tystare, men Fi jobbade på under ytan och till slut fick de medvind. 2014 fick de först in Soraya Post i EU-parlamentet och var sedan ganska nära att komma in i riksdagen – deras resultat i valet var bättre än Liberalernas senaste siffror i opinionsundersökningarna.

Efter det har de aldrig varit i närheten av riksdagen, men de finns i kommunfullmäktige i tretton kommuner. När Fi:s kommunpolitiker beskriver sitt arbete i de olika kommunerna på partiets hemsida växer det fram en bild av vilka de är. 

Det handlar om härbärgen och SFI för utsatta EU-medborgare, familjekollo för utsatta familjer, skyddat boende för traffickingoffer. Om transfrågor, jämlikhetsplaner, prideflaggor, antirasism och vegetabilisk skolmat. Gal-politik. Fi ifrågasätter tillväxt och har stabila antirasistiska rötter, lika djupa som de feministiska. Även om det definitivt finns frågor där jag inte håller med dem behövs de i politiken.

Om en månad ska en ny ordförande väljas, som ska dela ordförandeskapet med Farida Al-Abani. I fredags föreslog valberedningen Teysir Subhi, högstadielärare och kommunfullmäktigeledamot från Göteborg. Hon säger till DN att varken hon eller Farida ser riksdagen som ett mål i sig. De vill skapa tydlig politik och hon vill ha resultat.

Det låter som en bra inställning, och dessutom kan hon hålla två tankar i huvudet på en gång. Som när hon svarar på en debattartikel i GP av två sverigedemokrater som vill stänga en moské som har länkat till en olämplig sida på internet, till exempel. 

”För oss i Feministiskt initativ, som länge kämpat mot konservativa och sexistiska strömningar i både politik och religion, så är det upprörande att moskén vill friskriva sig ansvar för vad står i denna guide, men fortsätter länka till den. Det visar att de patriarkala grundidéerna som de abrahamitiska religionerna grundlades med fortfarande lever kvar, och att feminismen absolut inte gått för långt. Men vi skulle aldrig vilja stänga en moské över en hemsideslänk. Lika lite som vi vill förbjuda SD för deras frekventa länkande till rasistiska och nynazistiska sidor på nätet, så kan vi inte förbjuda moskéer. Det är en auktoritär och totalitär förbudspolitik som sätter de grundlagsskyddade religionsfriheten ur spel.”

Även om riksdagen inte är ett mål i sig för Teysir Subhi skulle riksdagspolitiken behöva henne, men som politiken ser ut just nu kan det bli svårt. Det finns visserligen förslag på hur Feministiskt initiativ kan hantera situationen. Gudrun Schyman argumenterar till exempel för att de ska kalla sig Klimatinitiativet i valet 2022, som hon anser måste bli ett klimatval, och öppna sina listor för ”engagerade och kunniga personer från civilsamhällets olika sektorer”. Och gruppen Oberoende gröna har föreslagit en valsamverkan mellan Fi, Partiet Vändpunkt, Piratpartiet och kanske också ickeparlamentariska grupper och rörelser.

Men risken finns att ingetdera alternativet blir särskilt tydligt. En rimligare väg in i riksdagen för Feministiskt initiativ skulle kunna vara att något riksdagsparti sträckte ut en hand till valsamarbete. Jag tror att det finns några partier som skulle vinna på det – Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte minst. Men kanske Liberalerna också, om de bestämde sig för att bli ett socialliberalt parti med jämställdhet som paradfråga, som på sjuttiotalet. Fast nu.