Somewheres och anywheres, någonstansare och varsomhelstare, det är det nya sättet att beskriva de värderingsskillnader som inte löper längs höger-vänsterskalan. Statsvetaren Katarina Barrling redde i en intressant text i nätmagasinet Kvartal ut vad det handlar om.
Den brittiske författaren David Goodhart har skapat begreppen för att försöka beskriva uppdelningen av väljarna i ett brexit-Storbritannien i två grupper: personer som har sin hemhörighet någon alldeles särskild stans och personer som kan känna sig hemma var som helst. Somewheres värdesätter trygghet, traditioner, hemort och nation. Anywheres föredrar globalisering, internationalism, modernitet och förändring.

I ett decennium nu har man använt begreppsparet gal–tan för att försöka fånga samma sak, där gal står för grönt, alternativt, liberalt, och tan för traditionellt, auktoritärt, nationalistiskt. Den skalan har dock problemet att man förstås lika gärna kan vara engagerad för miljön och konservativ samtidigt, det gäller exempelvis många tyska miljöpartister. Den konservativa grundidén om jorden som vi ärvt och förvaltar för våra barn leder i sig själv ofta till miljöomsorg.

Somewheres och anywheres kan där tyckas fånga vad skillnaden går ut på bättre. Naturligtvis är personer oftast inte enbart det ena eller andra, Barrling tar upp politiker som moderatledaren Gösta Bohman som var internationalist och liberal ekonomiskt, men som i kulturella frågor var konservativ och hade en självklar emotionell bas i sitt eget hemman i skärgården. Hon pekar också på att somewheres absolut kan vara för välfärdsstaten.

Det verkar vettigt. Ända tills jag börjar tänka på mig själv. Jag är en somewhere in i märgen. Min bas är ett 1700-talshus som min morfar köpte för 1 200 kronor i Torsåker på 1960-talet, märkte upp stock för stock, tog ner och monterade upp igen längst norrut i dalafjällen. Jag är privat extrem vanemänniska och emot nästan alla förändringar, men politiskt är jag likafullt liberal, feminist, för så öppna gränser som möjligt.

För mig finns ingen motsättning. Tvärtom är jag ju för frihet för att så många människor som möjligt ska få möjlighet att hitta sin trygghet. I en svensk kontext känner jag stark samhörighet med forna tiders feministers kamp för förskola, med den långa traditionen av frihandlare, med kampen för såväl manlig som kvinnlig rösträtt, och jag ser de direkta linjerna från dessa frihetsrörelser i dagens hbtq-kamp och #metoo-revolutioner. De är inga brott mot historien utan tvärtom logiska fortsättningar. Svenska värderingar, om man uttrycker det så.

Jag säger inte detta för att förneka skillnaderna i inställning gentemot det man kan kalla modernitet. De finns och är på riktigt. Någonstansare och varsomhelstare är bra tillskott till politisk förståelse. Men likt alla etiketter räcker de bara en bit.