Demonstrationen mot utvisningar till Afghanistan är inne på sin femte vecka. Den började på Mynttorget i Stockholm, flyttade till Medborgarplatsen och har nu fått fortsatt tillstånd på Norra Bantorget till 17 september. Alla som deltar i sittstrejken har en egen historia att berätta, men alla vittnar om att de inte kunde stanna i Afghanistan. ”Ingen lämnar sitt land som vi gjort om man inte verkligen måste”, säger femtonåriga Mina Muzafari.

På Medborgarplatsen är trappan nästan alltid välfylld så länge det är ljust. Volontärer i reflexvästar står utplacerade runt om trappan för att svara på frågor och hålla koll. De är alla med i Ung i Sverige, den Facebooksida som startades av Fatemeh Khavari och hennes vänner efter att en person som stod dem nära fått ett utvisningsbeslut. Nu har sidan nära 18 000 gillamarkeringar. Kanske, förhoppningsvis menar många och ungdomarna själva, blir demonstrationen historisk.

Femtonåriga Mina Muzafari har varit med sedan dag ett på Mynttorget, den 6 augusti. Hon är också en av dem som ofta syns klädd i reflexväst och sida vid sida med talespersonen Fatemeh Khavari.

– Jag vill säga till politikerna att de inte kan skicka oss tillbaka, Afghanistan är inte säkert. Vi skulle aldrig komma hit om vi inte verkligen behövde lämna vårt hemland, säger Mina Muzafari.

Till skillnad från Fatemeh Khavari, som kom tillsammans med sin familj och har uppehållstillstånd, kom Mina Muzafari själv. Hela vägen från Turkiet och hit. Hon väntar fortfarande på svaret på sin asylansökan.

– Det var en väldigt tuff och svår väg. Det måste jag faktiskt säga. Att jag var tjej gjorde det dubbelt så svårt, säger Mina Muzafari.

Medan en del av de som protesterar, som rörelsens frontfigur Khavari, har uppehållstillstånd och kanske just därför orkar kämpa, är det många som fortfarande väntar. Munir Gulistani kom liksom Mina Muzafari hit hösten 2015 och om två månader fyller han 18. Också han är klädd i reflexväst.

– Jag kommer från Ghazni, men har bott i Iran i perioder, förklarar han.

I Ghazni bor fortfarande hans mamma och två yngre bröder. Hans pappa finns inte kvar i livet. Han vilar armbågarna på knäna där han sitter i trappan och berättar. Solen skiner och han kisar lite mot den. Svensk sommarsol är den kanske största motsatsen till det Munir Gulistani upplevt tidigare i sitt liv. Han tycker egentligen inte om att prata om det som har varit, särskilt inte om pappan. Talibanerna uppskattade varken hans jobb som rektor eller den progressiva inställningen till utbildning.

– Han dog för flera år sedan. Efter det flyttade jag till Iran, mamma ville det för att jag skulle vara säker. Talibanerna letade efter mig istället för pappa.

 

”I Afghanistan ser de inte tjejer som människor.”

Mina Muzafari, 15 år. Foto: Ung i Sverig

Olika situation, samma mål

Munir Gulistani kom första gången till Iran när han var 13 år. Där var han i ett år och två månader innan han blev deporterad till Afghanistan. Kort efter att han kommer tillbaka till Ghazni blir situationen kaosartad.

– En grupp pashtuner, kuchi (en minoritet nomader inom pashtunerna), den folkgrupp som har mest makt sa att en person från varje familj skulle ut i krig. Eftersom jag var äldst hade det varit jag.

Munir Gulistani begav sig till Iran igen. Där levde han under svåra förhållanden i två månader innan han själv bestämde sig för att ta sig vidare till Europa. Han tar samma väg som över en miljon andra människor det året. Via Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien och vidare norrut. Resan mot säkerhet och en framtid tog två månader. Smugglare är galna människor, menar han. Han blev misshandlad flera gånger på vägen. Framme i Tyskland blir han kvar i två veckor. Längre än tänkt.

– Jag hade bara 140 euro kvar då, och en person som jag litade på och trodde skulle hjälpa mig stal 100 euro.

Efter ett tag får han och en grupp vänner tag i bussbiljetter till Danmark. Från Danmark till Sverige tar de tåget över bron. Sedan dess har han flyttat flera gånger och han väntar fortfarande på beskedet på asyl-ansökan. För honom är det självklart att vara på Medborgarplatsen att demonstrera. Han har inget annat som är viktigare just nu, eftersom allt hänger på ett kort: att inte få avslag.

– Det är svårt att fokusera. På att lära sig språket bra och på framtiden. Vi väntar bara, säger Munir Gulistani.

 

Ensamkommande tjej

Av Mina Muzafaris tjejkompisar som fått sina besked har alla fått stanna. Vägen hit var dock svårare än för killarna, menar hon. Exakt vad det var som var extra jobbigt vill hon inte prata om. Hon ler efter var och varannan avslutad mening, men blicken är hela tiden bestämd.

– Det var jättejobbigt. Faktiskt, säger Mina Muzafari.

Mina Muzarafi tar inte upp mycket plats rent fysiskt, men hon märks ändå. Med en ljust kamouflagegrön sjal löst virad runt håret berättar hon om både livet i Afghanistan, vägen hit och hur det är att vara i Sverige och vänta. Tanken var inte att hon skulle åka själv.

– Jag och min familj, mamma, pappa och syskon, tappade bort varandra på gränsen mellan Iran och Turkiet. Det blev rörigt där.

Hon hade inget annat val än att fortsätta ensam, eftersom hon inte visste var familjen var. Sen hon kom till Sverige har även hon flyttat många gånger. Just nu bor hon i Kista hos en persisk familj och där trivs hon bra. Mina Muzafari har sovit några nätter på Medborgarplatsen, men för det mesta åker hon hem.

– Jag är här varje dag till klockan tolv på kvällen och sen kommer jag tillbaka nästa dag, förklarar hon.

På Medborgarplatsen har hon en självklar plats. Ovanför trappan har Ung i Sverige ett krypin. Här sitter de och pratar, gör i ordning mackor och mat av det som människor som stöttar dem lämnat. Innan protesterna började hade Mina Muzafari mest tjejkompisar, men nu är alla här vänner.

– Det spelar ingen roll här. Vi gör det tillsammans och alla vill samma sak, säger Mina Muzafari.

 

”Här på den här sidan är vi och de som stöttar oss. I mitten är polisen för att se till att ingen blir skadad. Och på andra sidan är dom. Rasisterna.”

Ali Reza, 17 år. Foto: Hanna Strid

Fast i asyllimbo

Gemensamt för många är att de lever i ett slags limbo. Med en flykt och historia kantat av svårigheter väntar de som på nålar att få beskedet på asylansökan. Ofta i två år. Väntan är inte lätt och rapporterna om psykisk ohälsa och självskadebeteende inom gruppen är många.

– Ibland kan jag sova på natten, och ibland inte, säger Munir Gulistani.

Att inte veta är det värsta. Gulistani känner sig ofta maktlös, och det påverkar hans sätt att tänka kring framtiden.

– Vi bestämmer inte själva. Om jag hade vetat att jag får stanna hade jag kunnat göra planer, säger han.

För Mina Muzafari är situationen densamma.

– Jag har en massa planer och drömmar. Men det enda jag tänker på är min familj som är i Iran och på vad beskedet på min asylansökan kommer säga, säger hon.

 

Demonstrera mot rasister

Ungdomarna har stort stöd från olika håll, både från organisationer och individer. Refugees welcome Stockholm och Ingen människa är illegal är bland organisationerna som bistått dem. Via ett Googleformulär kan vuxna volontärer anmäla sig som frivilliga för att närvara, eller så kommer människor förbi spontant. En äldre dam som vill förbli anonym förklarar varför hon sitter på trappen.

– Jag är här som medmänniska, helt enkelt, säger hon.

På dagen för den stora demonstrationen när Mina Muzafari stod bredvid Fatemeh Khavari på den upphöjda kanten, lördag den 19 augusti, var supportrarna fler än rasisterna. Ali Reza, 17 år, menar att stödet betyder allt. Att så många svenskar kommer och tar av sin tid och kommer till deras demonstration, för deras sak.

– Här på den här sidan är vi och de som stöttar oss. I mitten är polisen för att se till att ingen blir skadad. Och på andra sidan är dom. Rasisterna. Men jag tänker inte på det för vi är så många här, säger Ali Reza.

På Medborgarplatsen finns det mycket beslutsamhet, men väldigt lite ilska. På demonstrationen höll alla upp röda hjärtan framför sig och skrek i kör att kärleken kommer att vinna. Rasisterna kommer dock inte med sina motbudskap, som enligt Mina Muzafari och Ali Reza består av hat, bara när de har tillstånd att demonstrera. De är där varje kväll, berättar Mina Muzafari.

– De är inte farliga, de bara kommer hit några stycken och säger saker och sen går de. De har inte varit våldsamma när jag har varit här i alla fall, säger Mina Muzafari.

 

”Det är svårt att
fokusera. På att lära sig språket bra och på framtiden. Vi väntar bara.”

Munir Gulistani, 17 år. Foto: Hanna Strid

Ännu inga svar

Medan ungdomarna fortsätter demonstrera och säga att Afghanistan inte är säkert för dem, står Migrationsverket fast vid att det finns regioner dit det går att skicka tillbaka människor.

Den 29 augusti citerade DN Fredrik Beijer, rättschef på Migrationsverket, när han igen hävdar att konflikten i Afghanistan inte nått en nivå där hela landet är omöjligt att leva i. Nu är det dock en provins till – Uruzgan – som är farlig att bo i. Verket ska fortsätta göra individuella bedömningar och se över alternativ som internflyktingar. Enligt siffror från den 27 augusti är det 83 procent av de minderåriga som får stanna och  47 procent av de vuxna. Kvinnor som riskerar att utsättas för våld ska också få stanna i högre utsträckning än andra.

– Vår bedömning är att konflikten inte nått en nivå där den drabbar alla i hela landet, alltså den nivå som lag och praxis kräver för att alla som är afghanska medborgare ska ha rätt att stanna, säger Fredrik Beijer, rättschef på Migrationsverket till DN.

Heléne Fritzon (S), migrationsminister, säger till Ekot den 16 augusti att regeringen inte kommer att driva på i frågan. Jan Björklund menar att han vill se ett tillfälligt stopp, men att det är Migrationsverket och inte regeringen som ska fatta beslutet.

 

”Rimliga krav”

Malin Björk, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, menar att det är dubbelmoral att skicka unga människor tillbaka till ett land i vilket det för svenska medborgare råder total avrådan att besöka. Enligt henne har det blivit en situation där ingen vill ta ansvar. Migrationsverket och regeringen hänvisar bara till varandra.

– Jag vidhåller att det är rimliga krav ungdomarna ställer. Och att politiker inte ska gömma sig bakom myndighetsutövning. Det är vi som har makten och uppgiften att påverka och förändra de lagar och regler som myndigheterna ska följa, säger Björk.

Hon tycker att det bristande bemötandet från Migrationsverket och Mikael Ribbenvik är under all kritik. Sen dag ett har ungdomarna krävt att få träffa honom. Hittills har han bara skrivit ett brev.

– Jag tycker självklart att han ska pallra sig dit. Det är oförskämt att inte göra det, säger Björk.

 

”Jag vidhåller att det är rimliga krav ungdomarna ställer. Och att politiker inte ska gömma sig bakom myndighetsutövning.”

Malin Björk, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Foto: Vänsterpartiet

Flyktingkonventionen

När Syre söker Migrationsverket avböjer de intervjuförfrågan och länkar istället material från hemsidan. Kajsa Johansson är styrelsemedlem i Svenska Afghanistankommitten och hon menar också att Mikael Ribbenvik och Migrationsverkets kyliga hållning är problematisk. Men det handlar enligt henne inte bara om känslor, som hon tycker att det kan reduceras till i den politiska debatten.

– Man kan se det rationellt utifrån 1951 års flyktingkonvention också, säger hon.

På Svenska Afghanistankommittén håller de med Migrationsverket om det mesta i den senaste lägesrapporten, men ifrågasätter rimligheten i att skicka tillbaka människor dit. Den snabba utvecklingen i landet, där ungefär två till tre provinser just nu anses säkra nog, är oförutsägbar.

– Situationen förändras ibland veckovis och de som skickas tillbaka gör det för att leva ett helt liv där, säger Kajsa Johansson.

 

Osäkert läge i Afghanistan

Enligt Malin Björk har EU på ett möte nyligen tagit upp att det är omöjligt för dem att i dagsläget att säga vad som faktiskt händer med dem som deporteras till Afghanistan. De har pratat om att tillsätta en utredning om vad som sker, men det är ännu inget som gjorts. Tills vidare finns det ingen pålitlig och färsk information. Munir Gulistani har dock en tydlig uppfattning.

– Alla vet det. Talibanerna dödar en, eller så är det en bomb som gör det, säger han.

Gulistani tänker aldrig återvända. Om han, något han inte vill tänka på, skulle få avslag tänker han ta sig till ett annat land. Han lever också hellre som papperslös än att skickas tillbaka till Afghanistan. Björk menar att den nuvarande deportationsideologin är ett slags signalpolitik som inte kommer att leda till någonting gott.

– Det är både kostsamt och oförsvarbart att bedriva det på det här sättet. Vi måste ge de här unga människorna en fristad. Vi har möjligheten att göra det, säger Björk.

 

”Situationen förändras ibland veckovis och de som skickas tillbaka gör det för att leva ett helt liv där.”

Kajsa Johansson, styrelsemedlem i Svenska Afghanistankommitten. Foto: Svenska Afghanistankommitten

Farlig brist på förståelse

Farlig brist på förståelse

De som kommer till Sverige förenas av önskan om en fristad och möjligheter att få drömma och ha en framtid. Många tillhör också den shiamuslimska minoriteten hazarer, som är den mest förföljda. Det är därför många av dem som sitter på Medborgarplatsens soliga trappa har levt hela eller delar av sina liv som papperslösa i Iran.

– Många saknar kontaktnät att skickas tillbaka till, säger Kajsa Johansson.

För Mina Muzafari, och många av hennes tjejkompisar, är det faktum att de är tjejer också en viktig del i varför de inte kan återvända.

– I Afghanistan ser de inte tjejer som människor. Jag vill välja och bestämma över mitt eget liv, säger Mina Muzafari.

Som tonårstjej i Afghanistan hade hon kunnat bli bortgift, oavsett vad hennes pappa eller familj hade velat. Ofta är det den enda möjligheten för tjejer i landet, oavsett vad Mina Muzafaris pappa tycker.

– Min pappa stöttar mig och vill att jag ska ha möjligheter. Men det spelar ingen roll i Afghanistan, samhället bestämmer, säger hon.

Hon menar att alla som kommer vill ha ett lugnt liv och det som alla andra människor har, möjligheter att utbilda sig och skaffa ett jobb. Ali Reza upplever det som att ingen förstår vad han och hans vänner kommer ifrån. Han har en idé.

– Jag vill göra en dokumentärfilm om vår historia, så de förstår. Då kan vi berätta om Afghanistan och om allt. Hela resan och om att vara här och vänta, säger Ali Reza.

Det var hans kompis som kom med förslaget. Precis som Munir Gulistani kan inte Ali Reza sova på nätterna och ligger ofta vaken och tänker.

– Han sa att jag borde filma mig själv på natten, och berätta in i kameran vad det är jag tänker på. Då kanske någon skulle lyssna och förstå, säger Reza.

 

Möjliga vägar framåt

Oavsett vad politikerna och Migrationsverket säger, eller snarare inte säger, är ungdomarna fortsatt enade. Tillståndet som först löpte ut den 23 augusti är förlängt månaden ut. I skrivande stund har fortfarande inget hänt och Migrationsverkets och regeringens ståndpunkt är densamma som innan protesterna.

Malin Björk tror och hoppas dock att de kommer att få effekt. Kajsa Johansson från Svenska Afghanistankommittén är inte lika övertygad om att demonstrationen kommer att ändra det politiska läget.

– Det gör den däremot inte mindre viktig, de afghanska ungdomarna blir politiska aktivister här i Sverige, säger Johansson.

Malin Björk tycker att det engagemang som nu organiseras är imponerande. Protesterna kommer från de berörda själva och de pratar för sin egen sak. Demonstrationerna har spridit sig till flera städer, utanför både Stockholm och Sverige.

– Det är imponerande hur väl de har organiserat sig. Det handlar om unga människor som tar sina liv i egna händer, det inger hopp, säger Björk.

Mina Muzafari har egentligen bara en önskan och en sak hon vill säga till politikerna. Det som alla redan har hört, och av allt att döma kommer att få fortsätta höra.

– Vi kan inte vara där. Jag ber dem: skicka inte oss inte tillbaka.