DEBATT. I Flyktingkonventionen slås fast att ”en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning” ska beviljas asyl. Denna mänskliga rättighet är nu tillfälligt borttagen genom den tillfälliga lag som riksdagen röstade igenom i juni 2016. Den tillfälliga lagen innebär omfattande försämringar av det svenska asylsystemet, som får svåra konsekvenser för människor som flytt krig och förtryck.
I förra veckan hade riksdagsledamöterna i Sveriges riksdag möjlighet att skapa bättre förutsättningar för alla de människor som befinner sig i asylprocessen. Ett antal motioner var uppe för omröstning. Vi kunde hitta avsevärda förbättringar i motioner från C, L och V.
Regler kring tillfälliga uppehållstillstånd och begränsad möjlighet till familjeåterförening skapar stress och psykisk ohälsa hos de som redan överlevt ett krig och en flykt, i hopp om att komma till ett land där de skulle finna trygghet och få förutsättningar att skapa ett liv i säkerhet för sig och sina barn. Detta hade riksdagen kunnat ändra på idag. Tyvärr kan vi konstatera att våra politiker inte tog den möjligheten.
Och så till kanske det viktigaste, det som vi och många med oss kämpar för varje dag: frågan om amnesti för ensamkommande barn. Den stora utmaningen för ensamkommande barn grundar sig i de långa handläggningstiderna vid prövning av asylansökan. Utöver en lång och osäker väntan innebär de långa handläggningstiderna att många av dem som kom till Sverige som barn hinner fylla 18 år innan de får beslut om asyl. Detta påverkar i sin tur deras möjligheter att få uppehållstillstånd.
Det är i grunden orimligt att den enskilde drabbas så hårt av omständigheter som är helt utom hens kontroll. Hög arbetsbelastning på en myndighet avgör dessa ungdomars framtid! Den press som dessa ungdomar lever med idag i vårt land är mer än vad någon av oss kan förstå. Migrationsverkets metoder för att fastställa ålder är osäker och djupt ifrågasatt. Ett test på ett knä eller en tandrad avgör om ungdomen har rätt till skydd. I praktiken vet vi att skillnaden mellan 18 och 20 inte spelar någon roll för personens utsatthet i praktiken. Våldet och förtrycket har ingen åldersgräns. Dessa individer behöver trygghet, inte en tillvaro i osäkerhet. Denna trygghet valde våra politiker bort!
