Freddy, Nisse och Nisses brors flickvän Marlene har följt med Canberra till framtiden för att hitta Noor. De kommer till ett litet hus som brevbäraren Doris har byggt för att ta skydd i under sina resor. Hon berättar för dem att Noor har varit där, att hon är gravid och på jakt efter någon som kan hjälpa henne med förlossningen.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Gravid. Noor hade inte sagt något till någon av dem, det var typiskt henne, hon gick och bar på grejer, vände sig inåt. Freddy hade undrat. De brukade hänga upp bindor på tork vid samma tid i månaden, men inte förra gången. Inte förrförra gången heller.
Det föddes inte många barn utanför. Många kunde inte få barn, det var en mutation som berodde på nåt virus, tjejerna blev sterila, inte killarna men däremot deras döttrar. Och även om man kunde var det ont om mat och så fort människor började leva i större grupper fick de inte vara i fred längre. Då kom Harmonibrigaderna och brände deras hus och grep dem för motarbetande av Xpan-projektet.
Alltså var skogarna inte precis fulla med kunniga jordemödrar heller. Eller läkare som kunde hjälpa någon som skulle föda barn. Hon kände faktiskt inte till en enda.
– Vad sa du? sa Canberra.
Hans ljusblå ögon blänkte plötsligt i halvmörkret, och han reste sig upp på armbågen.
– Vad tyckte du jag sa? sa Doris ganska bistert.
– Noor. Gravid, sa Canberra.
Han lät helt uppskakad, stackarn. Han visste väl inte ens var han befann sig eller varför.
– Doris, ta det lugnt med honom, sa Freddy.
Om hon kände Doris rätt skulle hon antagligen i sarkastisk ton förklara för Canberra hur små barn blev till, och att han hade samma ansvar som Noor för att tänka på följderna. Det kunde stämma, fast det tyckte han nog själv också, och just nu behövde de inga förmaningar.
– Lyssna på mig nu. Vi har kommit hit från en annan tid och vi visste inte att vi skulle hamna i ditt övernattningshus. Man hamnar i koma och det tar en stund att bli människa igen, sa hon.
– Sa du en annan tid?
Doris höjde definitivt på ögonbrynen, men hon hade hört talas om den anakrona tekniken av en briggis nyligen. Av en briggis som hade frågat henne allt möjligt. Folk hittade på så mycket tok.
– Ja ja, ni blir väl kvar här över natten, tänker jag. Så jag gör väl lite te till oss och så får ni berätta. Jag vet inte om jag har så mycket till frukost, bara.
Hon tände en eld i eldstaden vid väggen och kokade te åt dem allihop regnvatten och björkblad som hon själv hade i en burk i ryggsäcken. De rullade ut liggunderlag och sovsäckar och det blev trångt, men till slut ganska varmt och skönt. Innan de kröp ner i sovsäckarna hade Doris hört det mesta om tidsresorna och Canberra hade fått veta vad Noor hade sagt och åt vilket håll hon hade gått. Söderut, sa Doris. På avhopparstället mellan Xpan 7 och Xpan 8 fanns det en läkare som kallades doktor Bambu.
Nästa dag gick de också söderut. Inte Doris, hon skulle stanna och vänta på någon som skulle ta med sig ett par brev och paket norrut. Men de andra steg upp tidigt, lagade blåbärssoppa och gav sig av. Det var en ganska varm morgon och vinden hade gjort en paus. Det hade varit en bra Oasen-dag, sa Freddy lite sorgset.
Canberra hade velat gå dit och se hur fåren hade det. De hade visserligen inte varit ensamma länge och de levde mest på vad som växte i fårhagen, men de var vana vid att bli kliade mellan hornen, och tackan med det nyfödda lammet borde lite tillsyn. Men så nära kunde de inte gå.
Nisse tänkte på hålet i banvallen som Nalle hade sprängt. Det som han använde när han skulle stoppa tågen och plundra någon vagn. Tänk om de kunde gå ner där, få tågen att stanna och lifta med dem istället. Men när de kom dit syntes en svärm av vingar runt hålet, så de tog en lång omväg.
– Vad är de där vingarna? sa Marlene.
– Som drönare, förklarade Nisse. Små drönare. En del som bara samlar information och andra som kan ge elektriska stötar också. De letar efter oss.
– Vad händer om de hittar oss?
– Då syr de in oss på vatten och bröd. Det är så det är i det här idealsamhället, förstår du, sa Freddy.
När det började bli ljust framåt förmiddagen slog de läger i en glänta. De satt på nedfallna träd, Nisse värmde blåbärssoppa i stormköket och det var som vilken picknick som helst. Fast lite sämre väder, kanske. Han undrade om de skulle hinna ikapp Noor. Om hon alls hade gått åt det här hållet. Men det verkade finnas en väg man tog om man ville undvika att gå längs infran, det fanns till och med en stig.
Marlene snubblade i sina mockastövlar med klack, och frågade då och då vad alltihop skulle vara bra för och varför de inte tog tåget.
– Gå bort och ta tåget då, om det är så lätt, sa Canberra alldeles för högt.
– Ja, jag kanske skulle vilja komma till nån sorts civiliserad plats!
– Du kanske skulle ha åkt på en weekendresa till London då, sa Nisse. Vi sa inte att vi skulle till en civiliserad plats.
Fast han skulle nog själv hellre ha varit i London, tänkte han. De bar fortfarande kassar och sovsäckar i händerna. De borde verkligen ha köpt ryggsäckar, det var idiotiskt att gå och bära allting i kassar. Marlene i sina fåniga skor var den enda som hade en ordentlig ryggsäck, där hon bar tältet, vattenflaskorna och matförrådet. De följde stigen hela dagen, med en paus för sparrissoppa och en för te innan det hann bli för mörkt igen. De såg inte en människa, bara en och annan kråka och en och annan hare som fick Nisse att tänka på Nalle. Tänk om de skulle fråga haren.
– Där borta, sa Canberra plötsligt och pekade.
Molnen hade blåst undan för en stund, och kanske hundra meter framför dem gick någon. Det syntes bara en siluett, men det var helt klart att det var en människa. Canberra lyste upp som en sol och började springa längs den leriga stigen, och de kunde bara hoppas att det verkligen var Noor.
