Massmedier och statistiker tvingar fram en onyanserad diskussion om Miljöpartiets politik. Bland annat har de två begrepp med samma namn. Breddning av politiken. Ett sätt att se på detta begrepp är att politiken borde behandla flera frågeställningar än exempelvis miljö. Ett annat sätt att bredda vore att tilltala en bredare allmänhet än de cirka 4 procenten som verkar tilltalas av partiet. Dessa frågor borde kunna beröra flera småpartiers strateger.

De två aspekterna på breddning är verkligen inte samma sak. Jag tror inte att partiet har någon anledning att bredda sin politik. Med måttlig ambition går det enkelt att ögna igenom de grönas partiprogram och se att de har politik för väldigt många politikområden. Miljö och klimat förstås. Flyktingar, det vet nog de flesta numera, försvar, skola, äldreomsorg, kriminalitet, transporter, landsbygd och så vidare. Har de missat nånting så är det inte där behovet av breddning ligger.

Uppenbarligen borde väljarbasen breddas ur partiegoistisk synvinkel. Vem vill dansa lindans på fyraprocentslinan? Problemet är att ingen egentligen vet hur det ska gå till. Samtidigt som MP har skördat stora miljövinster i regeringen, så räcker ju detta varken till att locka en massiv skara av miljövänner eller till att klara de akuta klimat- och miljöproblemen. Det gäller kanske att spetsa miljöpolitiken. MP:s fastslagna politik är antagligen rätt vässad, men den råder ju inte, inte den politik som MP har förhandlat med sin regeringspartner.

Nej, varken befolkningen eller politikerna vill egentligen ha en miljöpolitik som är vass nog för att råda bot på det katastrofala läge som de har försatt Jorden i. Det är nog där skon klämmer.

En äkta grön analys leder till för makteliten väldigt obekväma slutsatser. Vi kan varken ha en nationell eller global tillväxt. Vi behöver växla ner de högavlönades inkomster för att minska de ekonomiska och sociala klyftorna. Vi behöver införa basinkomst, minskad arbetstid, visa oss solidariska mot de utsatta i världen. Sluta rusta oss till döds, sluta exportera vapen, säga goodbye till USA och Nato. Överföra äganderätten av stora naturtillgångar till dispositionsrätt under ansvar, ta bort betygshetsen, ta hand om de gamla och utsatta med mera.

Ja ni kanske förstår, det mesta av detta finns mer eller mindre förborgat i MP:s program. Där finns rätt mycket spets och bra stor bredd.

Så varför denna diskussion som analytiker satsar så mycket på? Jag tror att det handlar om reportrarnas vurm för enkla och slagkraftiga kommentarer. Enklast vore om det gick att konstatera att M kämpar för kapitalisterna, S för arbetarklassen light och V mera. SD är helt enkelt främlingsfientliga nationalister, C småföretagarnas och storgodsens älskling och MP är just ett miljöparti. Varför sulla till det?

Deras problem och partiets är helt enkelt att en grön ideologi kräver både bredd och spets, grönt är inte liktydigt med miljö, det är en ideologi byggd på solidaritet och inte partistrategi. Med dessa ord kan jag konstatera att en grön ideologi ligger illa till, men det är intet emot Moder Jord.