– Jag googlade för att ta reda på hur jag skulle skydda mig och mina brukare från smitta. Eftersom det inte fanns skyddsutrustning sydde jag och min syster egna munskydd.

Så berättar min vän Ali om hur det såg ut de första veckorna när coronapandemin exploderade på äldreboenden och inom hemtjänsten, där han jobbar.

Det är ett år sedan de första fallen upptäcktes i Sverige. I mars 2020 kom de första dödsfallen. Nu har över 12 115 dött av eller med covid-19. Det är 1 184 döda per miljon invånare.

Sverige är inte unikt dåligt. Vi kan inte ens vara säkra på att vår strategi har varit sämre än andras. Storbritannien och Frankrike har exempelvis fler covid-döda relativt sin befolkning, trots hårda nedstängningar. Ser man till strategier verkar det allra mest effektiva vara nitisk smittspårning, hårda karantänsregler och en befolkning som fattar grejen med fysisk social distansering. Som Sydkorea, ett land med fem gånger fler människor än Sverige men en dödssiffra på 1 425 personer eller 28 personer per miljon invånare. Sydkorea har, liksom Sverige, hållit det mesta öppet under pandemin, för övrigt.

Coronakommissionens delbetänkande är ovanligt rakryggat och skarpt för att vara en statlig utredning. De bekräftar den bild som Ali och andra inom sjukvården vittnat om. Det saknades material, det saknades krismedvetande och, mest oförlåtligt, det saknades ledarskap både på operativ nivå på äldreboenden och hemtjänster och på regional och kommunal nivå.

Personal ska inte behöva googla, ringa 112 och gissa sig till hur de ska hantera en dödlig viruspandemi. Utan skyddsutrustning, rutiner och chefer som gett tydlig vägledning blev det fritt fram för viruset att slå till mot just dem som absolut inte fick exponeras. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige.

Här vilar ett stort och tungt ansvar på regionerna och kommunerna. Det regionala och kommunala självstyret innebär ett ansvar som inte går att relativisera och skjuta ifrån sig. Det är regionerna som ansvarar för sjukvården. Det är kommunerna som ansvarar för äldreomsorgen. De har haft sedan äldrereformen 1992 på sig att lära sig att samarbeta med varandra och under pandemin har deras samverkansproblem kostat tusentals människoliv.

Istället för att uppslukas av sina egna organisationer och strukturer behöver de sätta sina arbetsgivare i fokus, det vill säga oss, befolkningen som behöver vård och omsorg.

Vi, och personal som Ali, som trots risk för att bli smittad av ett dödligt virus, har fortsatt att ta hand om äldre och sjuka.

– Jag är deras tröst och sällskap, säger Ali. När de inte längre får besök från sina barn och barnbarn har de bara mig och mina kolleger som kommer. De måste få känna att de fortfarande betyder något för någon.