Jag hade inte väntat mig att en månad in på 2021 behöva bevittna vuxna politiker som låtsas att de varken förstår vanliga metaforer eller hållit sig vakna på historieundervisningen i skolan.

Ändå är det här vi är, tydligen. I världen där Jimmie Åkesson sjunkit så lågt att han hävdar att uttrycket ”sminka en gris” i Peter Hultqvists beskrivning av försöken att släta över hans partifadäser, är samma sak som att kalla Sverigedemokraternas företrädare och väljare för grisar.

Det är närmast parodiskt. Tror Åkesson att Hultqvist anser att alla sverigedemokrater går på alla fyra och grymtar för att kommunicera? Så klart inte. Men det är ett beprövat sätt att flytta fokus från konkret kritik av partiets många svagheter, till att prata om något den oanständiga delen av högern idag behärskar till perfektion: Att ta på sig offerkoftan och undvika ansvar.

Även bortsett från det ideologiska tankegods som gör partiet förkastligt, är bristen på ryggrad nog för att Kristerssons ursäkter för att närma sig dem ska kännas allt annat än betryggande.

Jag menar alltså inte att Jimmie Åkesson bokstavligt talat äger en kofta stickad av offer, eller att han saknar skelettdelarna avsedda att hålla honom upprätt. Däremot är han både feg och förutsägbar.

Att en riksdagspolitiker för den tredje musketören i en potentiell ytterhögerkoalition, Kristdemokraterna, strax efter påstår att Hitlers NSDAP faktiskt var ett vänsterparti – det är nog grädden på moset. Vad betyder ens ideologi och historia? Det är väl inte så viktigt att ha koll på när man gör anspråk på regeringsmakten över ett helt land.

Jag menar, för protokollet och osäkra läsares skull, inte att Magnus Jacobssons tweets där han använder Goebbels som sanningsvittne bokstavligt talat är gjorda av grädde. De är så klart ettor och nollor som allt annat digitalt. Bara dummare än de flesta andra kombinationer jag sett det här året.

Båda exempel visar i alla fall något. Att strategin att ständigt beklaga sig över orättvis behandling av Sverigedemokraterna haft avsedd effekt.

För det första ser jag det som ett personligt misslyckande att det värsta partiets kallats som de kan gnälla över på senare tid tydligen är “sminkade grisar”, och det borde alla andra också göra.

För det andra är det uppenbart att i alla fall Magnus Jacobsson är övertygad om att ordet nazist tappat all mening och kan betyda lite vad som helst. Precis det Sverigedemokraterna i åratal använt för att vifta bort till exempel frågor om varför nuvarande partiledning anslöt sig när partiet drevs av en nynazist.

Nazist är ju ändå mest något man kallar alla man inte gillar numera. Till skillnad från “att sminka en gris”, som är en ytterst specifik förolämpning som riktas mot sådana som har tryne och gillar att rulla runt i lera.

Med tanke på hur ofta samma delar av högern refererat till Orwells 1984 senare år under sina snyftande korståg mot en inbillad liberal censurmaskin vill jag bara säga: Läs boken. Beskrivningen av nyspråk borde kunna ge er några fräscha idéer och insikter.

Och nej, jag menar så klart inte att de faktiskt gråtande korsat Europa för att befria det heliga landet från islamiska kalifat. Det hade varit snäppet mindre löjeväckande.