Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

– Vi drar ut en stund, sa Nisse till Noah, som hade börjat titta på klippet igen.

– Ska du inte stanna och kolla? Det är tiotusen likes nu! Ni kommer väl tillbaka?

– Om det blir nödvändigt, sa Freddy sammanbitet.

Han hade aldrig sett henne så förbannad. Hunden Razor kom ut från sovrummet och viftade på svansen, hon ville gå ut, men om de tog med henne skulle de bli tvungna att komma tillbaka upp. Det skulle de bli ändå, tänkte Nisse. Det var kallt och han orkade inte åka mer pendeltåg i dag. Men han lät det hänga i luften.

– Hon menade inget personligt, sa Noah och tittade på Freddy.

– Razor? 

– Marlene. Det där hon sa om avhoppare. Hon menade bara att Nisse ser saker som du ser dem. Och du är avhoppare.

Freddy fnös.

– Hon vet väl ingenting om nånting överhuvudtaget. Ni gör om oss till nånting i en historia som ni har hittat på själva. Kom, Nisse.

Nisse satt på golvet och kämpade med sina blöta skosnören och förbannade sin fåfänga. Det var för kallt för gympaskor. Till och med här i Fjollträsk, som de sa hemma. För blött, framför allt. Han hade velat gå på toa innan de gick, men Marlene var där inne och så bråttom hade han inte. Det fanns väl nån buske nånstans. Till slut fick han på sig skorna och sa hej då till Noah.

De hade hunnit ut, börjat gå mot pendeln och prata om ifall de borde ringa Ante och Juha eller inte. Nisse hade fått nycklar till redaktionen och kommit att tänka på det där vilrummet där Ida brukade övernatta ibland. Men pendeltåget en fredagskväll, han hade verkligen ingen lust.

– Fullt med fulla människor som skriker och slänger ölburkar på golvet, sa han. Vi kan dra i morgon istället.

Då hörde de ett hundskall och småspringande steg bakom sig.

– Vänta!

Det var Marlene som kom springande, hon halkade i snöslasket men föll inte, och framför henne den hjulbenta hunden med den rosa nosen. Razor, som Noah trodde att det var något fel på eftersom hon inte var farlig. Hon hoppade mot deras knän och det var omöjligt att inte klappa henne.

– Förlåt, sa Marlene andfått. Jag menade inte. Vart ska ni?

– Vi får se, sa Nisse. Vi har ingen lust att stanna hos någon som vi inte kan lita på och som snackar en massa skit om oss.

Marlene sa att hon förstod. Hon var ju också journalist även om hon inte precis hade gått någon journalisthögskola. Och hon undrade om de inte kunde samarbeta, hon ville ju bara bilda sig en uppfattning om det de berättade om. Snälla, sa hon med huvudet på sned.

– Samarbeta. Hur då? sa Nisse.

– Jag tänkte om ni kunde ta mig med dit, sa Marlene.

– Om du tar ner Nisses reportage kan vi ju alltid fundera på saken, sa Freddy.

Hon stod med händerna i tröjfickorna och blängde på Marlene, men hon lät nästan vänlig. Razor kissade på den leriga gräsmattan och drog i kopplet, hon ville hem nu, men Marlene ryckte i kopplet tills hon stannade och började gnälla istället. Då ringde Freddys telefon, som hade varit Marlenes, och hon tog den med sig en bit bort medan hon svarade.

Nisse och Marlene förde ett stapplande samtal om hundar tills Freddy kom tillbaka.

– Det var Canberra. Han undrar om han kan komma hit, sa hon. Juha pallar inte att ha nån som sover på soffan, sa Freddy och tryckte på alla knapparna tills hon lyckades lägga på.

– Det går säkert bra, sa Marlene. Noah och jag kan åka hem till mig, så får ni plats bättre. Vem är Canberra?  Är han från Australien?

Nej, folk kom inte från Australien till Europa, sa Freddy. Hon visste inte ens om det bodde någon i Australien länge. Det hade typ brunnit upp. Namnet hade att göra med att han mindes allting och hette Robert. ”Det kan Berra” sa en av deras lärare alltid och berättade att Canberra var en stad i Australien en gång i tiden. Sen skrattade han åt sin egen ordlek och alla började kalla Robert för Canberra.

– Det uttalas inte så. Canberra ska det vara, sa Marlene och uttalade det rätt.

Sen gick hon tillbaka in till Noah med Razor, och Nisse och Freddy gick runt i Häggvik i nästan en timme medan de väntade på Canberra. Mycket villor, fruktträd med snö på grenarna, träd med ljusslingor, adventsljus i fönstren. När Canberras tåg rullade in var de frusna och Nisse hade tappat känseln i tårna.

Han hade Timebandit 2 med sig, det såg de fast den låg i en Ikeakasse och var inlindad i plastkassar. Han såg rätt trött ut.

– Vad hände? sa Nisse.

Det var som Freddy hade sagt. Juha hade varit på dåligt humör och till slut hade Ante frågat om inte Canberra kunde bo hos Nisses bror.

– Timebanditen då? sa Freddy.

– Jag ska tillbaka, sa Canberra. I morgon, kanske. Kom med om ni vill, jag kanske behöver hjälp.

Det handlade förstås om Noor, och han hade så mycket att säga så att inget alls kom ut. Noah låg och sov när de kom, och Marlene satt vid datorn och sa att hon skulle ta ner Nisses reportage så fort de kunde lova att hon skulle få följa med till framtiden.

Ingen av dem kunde se vad de hade förlora på det, längre. Så de bestämde sig för lördag kväll. Nisse och Freddy ägnade dagen åt att handla sånt de skulle behöva – Nisse skulle ju få lön och hade råd, tyckte han. Vindtäta jackor, vinterkängor, stormkök och frystorkad mat. Sovsäckar, liggunderlag och ett gammalt festivaltält kunde de låna av Noah.

– Men varför ska ni campa? sa Noah.

– Ifall vi behöver, sa Freddy.

De gjorde transfern från Högdalen, stationen före Rågsved, från ett fik i centrum. Canberra ville att de skulle vara nära Oasen för att kunna hitta Noor, men inte så nära att några briggisar snubblade över dem innan de vaknade efter transfern, förklarade han. 

De beställde fika och lade synten på bordet, och kaféinnehavaren sa varnande till att de inte fick spela där inne.

– Det har vi inte tänkt heller, sa Canberra.

Marlene filmade allt som hände med sin mobil. Hur Canberra öppnade luckan till den fyrkantiga plattan. Hur de lade sina fingrar på dem. Hur hon själv sa att det kändes som om den rörde sig och undrade vad det var för ljud. Sen blev det mörkt.