Regeringen har hukat under coronapandemin, har haft fullt sjå med att försöka lösa det mest akuta. Framtiden bleknar när nuet är krisartat. Förhoppningsvis har läget stabiliserats till nästa höst. Då borde det ha uppstått nån form av immunitet, genom smitta och vaccinering. Åtminstone tillräckligt för att vi ska kunna börja röra oss fritt igen. Och förhoppningsvis kommer vi tillbaka till ett normalt politiskt läge. För det behövs. Dels för att vi ska ta oss ur den akuta krisen. Dels för att undvika nya.

Det är mycket som behöver göras. Rättvisan får ofta stryka på foten när världen brinner. Tyvärr har det lett till globala och klassmässiga orättvisor. Fattiga länder har haft svårt att få tag på vaccin och fattiga grupper i rikare länder har vaccinerats i betydligt mindre utsträckning än välbeställda grupper. I USA rapporteras att hälften så många ”ickevita” människor vaccinerats jämfört med majoritetsbefolkningen. Dessutom drabbas de hårdare av coronan på grund av att de arbetar i yrken som gör att de utsätts för smitta och för att de oftare saknar sjukvårdsförsäkring. Samma orättvisor finns här hos oss.

Dessa orättvisor kommer att förstärkas ännu mer ju längre pandemin pågår. Tillgången till sjukvård är ett stort problem på många ställen på jorden och längden på ditt liv bestäms till stor del av var du lever. Vi ser redan människor som inte bara flyr politisk och religiös förföljelse, utan också tvingas lämna sina hem på grund av sin sexualitet, galopperande fattigdom och på sistone miljöproblem på grund av klimatkrisen.

Det är en sak att försöka hjälpa, eller i värsta fall hindra, de förhållandevis få människor som flyr på grund av politik, religion eller andra mänskliga rättighetsfrågor. Miljontals människor är på flykt av sådana skäl, men om vi inte får stopp på klimatproblemen kommer de att framstå som en liten bäck i jämförelse med den syndaflod som kommer att utlösas. Inga gränsvakter i världen kommer att kunna stå emot när hela länder kommer att behöva flytta på sig.

Det skulle innebära ett lidande av enorma proportioner och jag är tämligen övertygad om att det skulle uppstå väpnade konflikter av olika slag och rena massakrer på flyktingar. För att lösa problemet måste en helt ny form av politik till. En som fokuserar på hållbarhet och rättvisa snarare än på ekonomiska vinster och storskalig industrialism. Det handlar inte längre om enskilda människors rätt att bli snuskigt rika på andras arbete. Det handlar om livet på jorden.

Om jag får spekulera lite så tror jag att klimatkrisen, coronapandemin, dramatiska väderfenomen och det minst sagt dåliga läget på många ställen på jorden hänger ihop. Livet på jorden är ett känsligt system. Jag är inte direkt den som snackar Gaia, även om jag ibland snackar goja, men om man bortser från det nyandliga inslaget är vi alla beroende av varandra. Balansen i naturen är ständigt i förändring, men när förhållandena ändras för snabbt går förändringen åt fel håll och för snabbt.

Alla organismer på jorden lever under förhållanden som är rätt ovanliga i universum. Eftersom livet här är beroende av vatten är vi beroende av ett temperaturspann som är fånigt smalt. Få organismer klarar att frysas in. Få organismer klarar temperaturer över vattnets kokpunkt. Små förändringar i marginalerna kan få ödesdigra konsekvenser och jag tror att vi har gått för långt. Generellt. Vi har uppfunnit en massa smarta sätt att utvinna och använda energi som gör att vi kan leva långt över våra och jordens tillgångar. Att utvinna energi på ett hållbart och säkert sätt är en sak. Att inte rubba den delikata balansen i naturen är en annan.

Energi förstörs inte. Den bara byter tillstånd. När vi cyklar omvandlas energin i våra muskler till rörelseenergi och övergår till slut i värme. Det går mer eller mindre på ett ut. Vi har begränsat med energi i våra kroppar och den energin kommer från maten vi äter som i sin tur växer i naturen och så vidare. Vi ingår i ett kretslopp som pågått under miljontals år, om än i ständig förändring.

Industrialismen har inte bara inneburit att fler människor får leva goda liv. Den har rubbat energibalansen på jorden. Genom att vi kan utvinna mer energi än systemet egentligen erbjuder har vi snart sågat av grenen som vi, och alla andra organismer, sitter på.

Jag tror att naturkatastroferna vi ser och coronan inte är de enda tecknen på att vi människor försatt vår jord i en allvarlig kris. På många ställen på jorden är tecknen på en kulturell kris också tydliga. Industrialismen skapar förutsättningar för att enskilda människor kan bli enormt rika och få stor makt över andra och vi ser allt fler länder styras av rena diktatorer. De fascistiska och fascistoida rörelser som vuxit sig starka under de senaste decennierna är också ett resultat av samma kris.

Människor som inte mår bra blir lätt offer för ondska, om jag får förenkla. Och folk mår inte bra. Vi behöver varandra, vi behöver en levande kultur, vi behöver umgås med andra och vi behöver trygghet. Allt det där är hotat.

Vaccin är nödvändigt men knappast tillräckligt. För att vi människor och en massa andra arter ska överleva måste vi ta itu med grundproblemet. Överexploateringen. Jag uttalar mig ogärna för eller emot ekonomisk tillväxt. En massa människor på jorden behöver onekligen käk och det käket måste komma nånstans ifrån. En växande befolkning behöver en växande ekonomi. Men det växandet kan ske utan att vi skövlar jorden. Framförallt handlar det om att under det ekonomiska system vi lever i så går ekonomisk tillväxt inte ut på att allt fler ska få det bättre utan på att ett fåtal ska bli allt rikare.

Pengar är fruset arbete. Både mänsklig arbete och naturens. Det är inte bara en orättvisa i sig, det är också ett extremt slöseri med jordens resurser. För att en person ska bli miljardär går det åt en otrolig massa energi som sen bara läggs på hög. Jag är ingen utopiker eller ideologisk teoretiker. Jag har ingen färdig lösning, allt jag vet är att vi inte kan fortsätta så här. Om inte naturkatstroferna till slut pajar allt för oss och allt annat liv kommer det förr eller senare en ännu värre pandemi än coronan. En som dödar allt i sin väg.