Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

En jävla foliehattsajt. Idiot-Noah som hade plundrat hans telefon. Idiot-Nisse som hade sagt sin telefon på laddning i hans dator. Idiot-Freddy som ”trodde att han skulle bli glad”. Jo, tjena.

Nej, det var sig själv han var förbannad på. Hur skulle Freddy kunna veta? Det fanns ju inte ens tidningar i hennes tid. Det fanns ”garanterat sanna och objektiva” meddelanden från Himmelska friden och det fanns visst någon sorts sociala medier, nån sorts forum, men där fick man se upp med vad man skrev. Nisse hade frågat Freddy vad som hände annars, innan han själv hade varit i Xpan 7 och insett att allt du sa till nån annan sa du till Harmonibrigaderna också.

Avhopparna hade ingenting. Det fanns personer som färdades mellan deras ställen med meddelanden på … vad de nu hittade att skriva på. Speciella mötesplatser där man överlämnade sitt meddelande till någon annan som skulle åt rätt håll. Ibland kom de till Oasen, det var egentligen därför de hade rum att övernatta i. Men på vintern var det inte många som tog sig för.

– Förlåt, viskade Freddy i hans öra.

– Det var inte ditt fel, viskade Nisse tillbaka.

På skärmen visades ett foto från Xpan 7. Fiket där han hade käkat vårrullar. Tjejen som serverade. Han hade knappt vågat fota något där med sin ”diskrona teknologi”. Han hörde sin egen röst berätta om hur människor levde där, hur många drömde om att skickas ut i rymden och hur andra samtidigt inte visste om deras vänner och familjemedlemmar levde och hade det bra där ute eller om de bara var borta för alltid. Och om Järv, tantan i nedre infran, som hade börjat misstänka att föräldrarna som pratade med henne på virtun bara var animationer. För de sa alltid samma saker. Sånt som de aldrig skulle ha sagt.

– Du verkar jävligt kritisk till de där Himmelska friden, sa William när reportaget var slut.

– Det är liksom poängen med alltihop. Vad bra att jag fick fram det, sa Nisse sarkastiskt.

– Det är för att han är ihop med henne, som är en sån där avhoppare, sa Marlene och nickade mot Freddy.

Freddy hade hittat en gitarr, Nisse hade aldrig hört Noah spela gitarr, men den fanns där i alla fall. Hon satt och knäppte på strängarna och låtsades som om hon inte lyssnade. Eller så lyssnade hon inte, men han trodde det.

– Det är ju så där man måste göra, sa William. Hålla befolkningen kort och göra sig av med dem som ställer till problem.

– Jaha, varför det då? sa Freddy och tittade upp.

– Varför inte? För att alla ska vara fria att förstöra det som ledarna bygger upp? Varför drog ni från den där staden egentligen?

Det kanske fanns något bra i allt det här ändå, tänkte Nisse. De kanske skulle förstå något. Freddy började från början. Det hade varit en massa sjukdomar. Epidemier, pandemier. Folk hade dött som flugor och färre och färre kunde få barn. Och så hade idén kommit upp att man skulle spara gener från människor från tidigare epoker för att kunna föda upp nya generationer på de nya planeter som skulle byggas någon gång i framtiden. Nya generationer med mer genetisk variation som skulle vara mer motståndskraftiga. Och någon hade haft en teori om att de skulle klara nybyggarlivet på de nya planeterna bättre.

– Som ett experiment odlade de fram några ungar. Mig och brorsan och några till. Sen tog de ut oss i skogen, inga andra barn från Xpan 7 hade varit utanför, men vi fick göra det en gång, några dagar. Och vi var alldeles lyckliga, världen var så stor, man kunde gå hur långt som helst och man var fri.

Och sen, så fort de hade kunnat hade de gett sig iväg. De hade haft Harmonibrigadernas vingar efter sig, men Himmelska friden ville inte ha dem tillbaka, de kunde få svälta ihjäl i skogen, tyckte de. Men det gjorde de inte.

– Vadå, fanns det inga som levde utanför det där Xpan? sa Noah.

– Några, sa Freddy. Det är inte så lätt. Men det var många från Himmelska friden och så som kom till oss – när det var bra väder ville alla höjdarna komma och få lite sån där frihet som andra inte fick. Fast ingen låtsades om det. Du vet, ingen vill leva så där instängd egentligen. Som i en bur.

Noah sa att han tyckte det verkade soft. Men det var det inte, sa Freddy. Nisse tog fram mobilen och började läsa kommentarerna på Youtube. Ett idealsamhälle, skrev någon. Vad är det för vänsterbliven liberal som snackar? skrev någon annan. Bluff, skrev en tredje, en fjärde, en femte … och någon hade kollat upp ”den där Nisse López” och han jobbade på gammelmedia och då kunde man ju tänka ut resten själv. Någon föreslog att de skulle ta reda på var han hade sin tidsmaskin och sen skulle de åka dit och skaffa sig en objektiv uppfattning.

– Ni måste ta ner det här, sa han. Jag har inte sagt att ni får lägga upp det på Insomnia.

– Du sa att din chef sa att du inte fick trycka ditt reportage i tidningen, sa Noah. Så jag tänkte att vi kunde hjälpa till.

– Tack, sa Nisse, men jag vill bestämma sånt själv.

– Jag märker det. Du sa ju inte ens nåt. Varit i Södertälje och käkat hamburgare, sa du. Och så har du varit i framtiden! Om det inte bara är skitsnack, alltihop, sa Noah surt.

William reste sig upp och tackade för maten och en intressant kväll och sa att de fick fortsätta samtalet en annan gång. Sen gick han ut i hallen och klev i sina fula kängor, satte på sig jackan och gick. Och Freddy viskade till Nisse att hon tyckte att de också borde gå. Det spelade ingen roll att de inte visste vart. I värsta fall kunde de åka till Ante och Juha, det var inte så sent än.

Malin Bergendal