Den senaste tiden har det rapporterats om våld som följer av människans dominans i djurriket. Djurförtryck är på agendan och många kräver förändring. Det är dags att gå till botten med djurförtryckets psykologi, som är en historia om samverkande hierarkier. 

För ett par år sedan publicerades en psykologisk studie som jämförde speciesism (förtryck baserat på arttillhörighet) med mellanmänskliga förtryck som sexism, rasism och homofobi. Resultaten visade att individer som skattar högt på skalor för rasism, sexism och homofobi ofta har en nedvärderande syn på djur, samt att speciesism korrelerar med ett psykiskt personlighetsdrag som kännetecknar auktoritära och konservativa individer. 

I psykologiska termer kallas det auktoritära personlighetsdraget för social dominansorientering (SDO), vilket är ett mått på individers stöd för sociala hierarkier och i vilken utsträckning de ser sin egen grupp överlägsen andra. 
Att det identifierades ett samband mellan speciesism och SDO var ingen större överraskning. Tidigare forskning har visat att SDO är också vanligt bland personer som inte bryr sig om klimat- och miljöfrågor och att draget hänger samman med privilegier och låg empati.

Det mer oväntade var att man inte fann några samband mellan speciesism och utbildning eller ålder. Studien undergrävde alltså idén om att empati utvecklas som ett gott vin och med antalet högskolepoäng.

Kunskap om att olika maktordningar samverkar och förstärker varandra är inget nytt. Intersektionalitetsstudier har bedrivits i decennier, men precis som de ofta exkluderat ålder har inte heller speciesism inkluderats. Om speciesism studerats har det varit i filosofins och den politiska teorins periferi, långt från den levande empirin.

Det är nu på väg att förändras, mycket tack vare kritisk sociologi och det växande fältet för kritiska djurstudier. En här aktualiserad fråga handlar om hur kunskap om speciesism som intersektionell kategori bäst omsätts i praktiken: Hur skapas social förändring som omfattar alla kännande varelser?

Frihet från förtryck måste omfatta både mänskliga och icke-mänskliga djur, resonerar den afroamerikanska feministen och professorn Angela Davis. Själv ser hon veganism och djurrätt som en viktig del av den större kampen för social rättvisa. Det gör också forskaren Amie Breeze Harper och hennes kollegor i projektet Sistah Vegan. De studerar speciesism utifrån kritiska och dekoloniala teorier, och de kopplar sin forskning till social praktik.

Det finns fördomar om att anti-speciesism präglas av vithetsnormer, men faktum är svart feminism är en drivande kraft till förening av antirasism och antispeciesism. Här utvecklas den kritiska teorin till nya dimensioner av revolutionär analys, långt bortom identitetspolitikens gränser.

En annan progressiv grupp som börjat inkludera anti-speciesism i sin kamp finns inom funkisrörelsen och det som kallas för kritiska handikappstudier. I det här relativt nya fältet utforskas framför allt kopplingen mellan speciesism och ableism (diskriminering utifrån förmågor), men målet är detsamma. Jämlikhet som omfattar alla.

En framstående forskare och aktivist är den själv funktionsnedsatta Sunaura Taylor som argumenterar för att djurrätt och funktionsrätt är oskiljaktiga. Samma linje är Geertrui Cazaux, som doktorerat om speciesism inom samtida kriminologi, inne på. Cazaux menar till och med att speciesism bör förstås som en form av ableism, för vad är väl speciesism om inte diskriminering baserad på förmågor?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att intersektionalitetsstudier som inkluderar speciesism synliggör maktens mekanismer på ett sällan skådat vis. Och det underlättar kampen mot förtryckande system och strukturer, blott symtombehandling förändrar ju inget i grunden.

Så även om utbildning och ålder inte ökar våra empatiska förmågor, som psykologin visat, kan aktivistisk forskning förändra världen. Det är hoppfullt.