I lägren Roj och al-Hol i nordöstra Syrien lever omkring 65 000 personer med misstänkta kopplingar till IS. De flesta av dem har varit där sedan slutstriden om Baghouz avslutades, eller ännu längre. För många innebär det två till tre år. Lägren ligger i nordöstra Syrien men i regionen är det den lokala kurdiska administrationen AANES som styr.

Omkring 70 procent är barn. Enligt Rädda barnen i Sverige finns det mellan 50 och 70 svenska barn kvar, men siffrorna är inte längre lika tillförlitliga eftersom flera kvinnor har rymt eller försvunnit. Enligt UD pågår det en process för att ta hem dem. ”Regeringen prioriterar fortsatt arbetet med att försöka hjälpa barn i nordöstra Syrien med koppling till Sverige. Målet är att dessa barn ska kunna föras till Sverige om och när det är möjligt”, skriver UD:s presstalesperson i ett mejlsvar och hänvisar till svårigheter med att identifiera dem. Det är inte aktuellt att ta hem några vuxna kvinnor i nuläget.

UD hänvisar till att den lokala administrationen AANES vill ställa kvinnorna till svars på plats, en process som påbörjats men som det finns många frågetecken kring. Det råder delade meningar om ifall kurderna faktiskt vill detta eller om det är en konsekvens av att så många länder dröjt med att hämta hem sina medborgare. Att bara hämta hem barnen är inte enkelt. Både för att AANES inte vill separera mammor och barn, men också för att det är komplicerat enligt svensk lag.

Det är svårt att hitta en fullständig sammanställning över vilka länder som tagit hem sina medborgare. Enligt en sammanfattning från FN i november har till exempel Kosovo tagit hem 76 barn och Kazakstan har tagit hem 406 barn och två kvinnor. Det totala antalet IS-resenärer som återbördats till sina respektive hemländer är enligt FN 876 barn och 46 kvinnor. Siffran behöver inte stämma exakt.

Under 2020 blev situationen i lägren i nordöstra Syrien ännu svårare. Pandemin har påverkat hjälparbetare, deras insatser och tillgången på hälso- och sjukvård. Hjälparbetare och organisationer i de två lägren al-Hol och al-Roj, dit utländska medborgare med IS-koppling flyttats, såg under 2020 att fler barn börjat avlida på grund av sjukdomar som inte behöver vara dödliga.

Fionnuala Ni Aolain, FN:s talesperson för terrorfrågor, liknade i höstas förhållandena vid tortyr.

– Mitt mandat har funnit att förhållandena i lägren utgör tortyr samt en omänsklig och förnedrande behandling under internationell lag, de värsta förhållandena som vi kan föreställa oss för människor, sa hon till SVT Nyheter i november i fjol. 

Barnens liv i fara i lägren

Rädda barnen i Sverige följer utvecklingen på plats och i Sverige. För dem är frågan om svenskarna i Syrien främst humanitär. Men i debatten har den istället politiserats.

– Barnens liv är i fara i lägren. Barn är oskyldiga och det är oacceptabelt att de ska sitta frihetsberövade i flera år under fruktansvärda omständigheter, säger Jon Bergeå, policyrådgivare på Rädda barnen Sverige.

– Men det är också viktigt att ta hem barnen med sina familjer av säkerhetsskäl, den rådande situationen med lägren tjänar bara ISIS på. En tredje anledning är att för att det just nu bara är här de kan ställas till svars, utredas och dömas för eventuella brott. Principiellt kan vi inte ha en situation där människor sitter frihetsberövade utan rättegång i åratal. Allt fler pratar om dessa läger som ett europeiskt Guantanamo.

Finland och Tyskland bestämde sig i december för att börja ta hem sina medborgare. I en första gemensam insats flögs fem kvinnor och 18 barn hem med ett chartrat plan som först landade i Frankfurt innan det fortsatte till Finland. Tre av de tyska kvinnorna utreds nu för sitt samröre med ISIS. Också Albanien meddelade nyligen att de ska repatriera sina medborgare. Men Sverige avvaktar fortfarande.

– Finland och Tyskland visar att det är möjligt att ta hem barnen med sina mammor och de har framfört starka argument för varför det är det bästa att göra. Vi hoppas att Sverige följer deras exempel, säger Jon Bergeå.

Beatrice Eriksson från föreningen Repatriate the children, som startades i maj 2020 i syfte att förespråka och vara en del i att skapa förutsättningar för att Sverige ska ta ansvar för de svenska barnen i Syriens rättigheter, delar den uppfattningen:

– Det är glädjande för oss att de repatrierar medborgare. Vi hoppas nu att Sverige ska följa efter, säger Beatrice Eriksson.

Bland de finska argumenten finns att det är myndigheternas plikt att trygga barnens rättigheter och enda sättet att göra det på är att ta hem barnen, att det saknas en barnskyddsmyndighet på plats i nordöstra Syrien som kan fatta beslut om att separera mammor från sina barn och att man därför måste ta hem både mammor och barn. Hemförandet är också en säkerhetsfråga – ju längre barnen är kvar i lägren desto större är risken att de radikaliseras, menar Jussi Tanner, Finlands särskilda sändebud.

Många länder har hämtat medborgare

I lägren i nordöstra Syrien finns det över 60 olika nationaliteter som rest till regionen för att ansluta sig till IS. Kosovo, Uzbekistan, Trinidad, Azerbajdzjan, Ryssland och USA finns bland de länder som hittills har hämtat hem alla eller en del av sina medborgare. Kazakhstan har steg för steg hämtat hem så många som 600 medborgare. Men många europeiska länder har dröjt. Storbritannien, Österrike och Belgien har även fråntagit medborgare sitt medborgarskap. Frankrike har separerat barn från sina mammor, och i vissa fall syskon från varandra, med mammornas godkännande. Agerandet har kritiserats av människorättsorganisationen Human Rights Watch.

Enligt Beatrice Eriksson ligger ren desperation bakom de franska mödrarnas beslut att skiljas från sina barn, som de inte vill ska vara kvar i de fruktansvärda lägren:

– Att ha som strategi att skilja traumatiserade barn från sina familjemedlemmar är inte i linje med barnets bästa. Vad som är barnets bästa måste utredas i varje enskilt fall och det går inte att göra i den kontext familjerna befinner sig i.

– I slutändan handlar det om att bygga fred och bidra till försoning. Alla de människor som utsatts för ISIS våld måste erbjudas skydd och Sverige kan och bör bidra till att inte fler ska falla offer för extremisters våld.

USA har länge haft en annan linje än de allra flesta andra västländerna och menat att frågan om att ta hem medborgare med IS-koppling är en säkerhetspolitisk fråga. Politiker och högt uppsatta militärer delar bilden av att om inte det internationella samfundet repatrierar sina medborgare kommer en ny generation IS-sympatisörer växa upp i lägren och sprida ideologin vidare. Åsikter som delas av flertalet terroristforskare och säkerhetsexperter.

Långsamt agerande från Sverige

Sverige hämtade i maj 2019 hem sju barn. Deras pappa, Michael Skråmo, var en känd IS-terrorist. Morfadern Patricio Galvez är en av mycket få svenskar som talat öppet om att han är anhörig till IS-resenärer. Men sedan de sju barnen hämtades har ingenting mer hänt.

Beatrice Eriksson, som själv var på plats när de sju svenska barnen hämtades via Erbil i Irak, menar att det för henne och andra engagerade är ofattbart att det tagit så lång tid. Beatrice Eriksson har inte hört om ett enda fall då den lokala administrationen, AANES, sagt nej till en stats officiella förfrågan om att hämta hem en medborgare. AANES har uttryckligen bett alla länder som har ditresta medborgare om att ta hem dem, något UD alltså inte gjort ännu.

– Vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att Sverige skulle dröja så här länge. Sverige kan rädda barn som lider men väljer att titta bort, säger Beatrice Eriksson.

– Det är akut. Kurderna är under hot från alla håll, från ISIS, från Turkiet, från den syriska regimen. Det är ett pågående krig i regionen. Barnen i lägren hör ljud från kriget hela tiden. Att det är barn inblandade gör att situationen sätts i blixtbelysning. Turkiet eller regimen kan ta kontroll över lägren – vad händer då med barnen? Det är oerhört riskabelt av Sverige att avvakta, fortsätter hon, fortsätter hon.

UD skriver i ett mejlsvar till Syre att processen att ta hem medborgare är komplicerad. Men att andra länder lyckats betyder att det är långt ifrån omöjligt. UD utesluter fortfarande att ta hem vuxna kvinnor från lägren. Däremot skulle man kunna ta emot barn, något som indikerar att Sverige är inne på Frankrikes kritiserade linje att separera barn från sina föräldrar på plats. Men att separera barn från sina föräldrar är en komplicerad process enligt svensk lag. UD har varit i lägren i nordöstra Syrien och de berörda svenska kommunernas socialtjänst har mottagit orosanmälningar gällande barnen. Men den lokala administrationen AANES motsätter sig också i princip familjeseparation. 

I praktiken innebär det att det blir svårt för Sverige att hämta hem barn, eftersom AANES inte gärna släpper iväg barnen utan föräldrar. Men inte heller det är omöjligt:

”Icke desto mindre kan det finnas möjligheter, varför UD har frågat de svenska kvinnorna i Roj om de vill komma i kontakt med berörd socialtjänst för att diskutera repatriering av endast barn. Grundläggande är då att socialtjänsten erbjuder en insats om vård efter utredning och vårdnadshavarens samtycke, enligt socialtjänstlagen. Utrikesförvaltningen kan inte fatta den sortens beslut. Vi kan medverka till att etablera kontakt och försöka skapa praktiska förutsättningar i en komplicerad situation”, skriver UD i ett mejlsvar.

Svårt att skipa rättvisa på plats

En anledning som Sverige uppger som orsak till att man inte vill hämta hem de svenska kvinnorna är som nämnt tidigare i texten att AANES, enligt UD, vill ställa dem till svars på plats. Att IS-resenärerna måste stå till svars för sina handlingar är de allra flesta överens om. Men hur det ska ske, och var, råder det delade meningar om.

”Den lokala administrationen (AANES) som ansvarar för lägren har ambitionen att utreda brott inklusive samröre med IS och om möjligt lagföra kvinnorna.”

”Vår preliminära bedömning, som delas av internationella experter, är att det under vissa förutsättningar finns ett folkrättsligt utrymme för lokala rättsprocesser i nordöstra Syrien genom AANES, samtidigt som initiativet naturligtvis också väcker tekniska och juridiska frågor, som inkluderar mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och grundläggande konsulära normer som behöver analyseras närmare.”

Syre har bett UD specificera vilka internationella experter man hänvisar till men har i skrivande stund inte fått något svar. Fionnuala Ni Aolain, FN:s talesperson i terrorfrågor, är i alla fall inte en av de experter som UD förlitar sig på.

– Men vem tänker vi oss ska genomföra dessa rättegångar? Jag finner det oerhört problematiskt att europeiska stater flörtar med idén om att icke-statliga aktörer ska ställa dessa länders medborgare inför rätta, sa Fionnuala Ni Aolain till SVT i november.

Beatrice Eriksson från Repatriate the children delar inte heller UD:s uppfattning. Hon menar även att den rådande situationen med svenskar som hålls utomrättsligt fångna under humanitärt katastrofala förhållanden signalerar straffrihet för de som begått brott. De som blivit offer för IS våld behöver få upprättelse.

– När det kurdiska självstyret inte fick respons på sin vädjan om att länder behöver hämta hem sina medborgare blev de desperata över att bli lämnade med ansvaret och tog istället fram planen att ställa utländska IS-sympatisörer till svars på plats. Men det är orimligt att det kurdiska självstyret ska kunna pröva tiotusentals fångar, säger Beatrice Eriksson.

Jon Bergeå på Rädda barnen anser inte att de lokala rättsprocesser som Sverige hänvisar till är ett realistiskt alternativ. Samtidigt bidrar Sveriges passivitet till att hålla både barn och vuxna fortsatt frihetsberövade. Något som enligt Jon Bergeå är oacceptabelt.

– Sveriges regering pratar gärna och ofta om hur viktigt det är att försvara rättsstatens principer och de mänskliga rättigheterna, att de är universella och att de gäller alla. Barnen i Syrien är ett sorgligt exempel där Sveriges regering inte gör det den kan och borde för att försvara dessa principer, säger Jon Bergeå.