Att följa borgerlighetens strategiska vägval är som att bevittna en bilkrasch i slow motion. Det är otäckt, det gör ont och slutet ter sig oundvikligt nära.

Det värsta är: ingen står bredvid. Vi sitter alla i samma bil. Ingen går opåverkad om Sverige får ett regeringsalternativ med ett ben djupt nedsjunket i högerextrem retorik och splittrande politik.

Men statsministerkandidaten Ulf Kristersson förklarar att vi inte ska oroa oss för SD. ”De har breddat sig politiskt” och ”deltar mycket mer seriöst i parlamentariskt arbete”. I samtal med Ulf har minsann SD varit ”seriösa och konstruktiva”. Att ifrågasätta SD är bara ”polariserande”.

Det här säger han samma vecka som SD-ledaren gått ut till stöd för sajter som ger plats åt Förintelseförnekare och konspirationsteoretiker. Samma vecka som ideologen Mattias Karlsson sitter i SVT på bästa sändningstid och drömmer om kulturrevolution. Samma dag som den utrikespolitiska talespersonen Björn Söder framhåller Ungerns media som föredöme, och föreslår att biståndet ska användas till att bekämpa abort.

Fortfarande avslöjas sisådär en nazist i månaden i partileden. Nu bryr de sig knappt själva längre. Det senaste exemplet var en nämndeman som ville ”döda blattarna”, och beskrev hur han själv skulle hjälpa till. Hans lokala SD-ordförande tog honom i försvar, det var kanske ”ganska grovt” men ändå ”inte så där allvarligt”. I de extremistiska nättidningar som SD:are tidigare kunde uteslutas om de delade, låter sig nu partiledningen själv publiceras.

Allt det här vet förstås Ulf Kristersson. Moderaterna har bättre koll på SD än de någonsin haft. De analyserar ju just nu vilka eftergifter de är beredda att göra, och vem som kan bli minister.

Ändå påstår han att SD:s ”retorik förändrats en del de senaste åren”. Han säger det mot bättre vetande. Han ljuger.

SD har inte ändrat sig. Det som ändrats är något annat.

Först Moderaterna, så klart. För inte så länge sedan var det självklart för M att inte ge efter för lockelsen högerut. Självbilden i decennier var att partiet är viktigt som en demokratisk garant på den sidan blockgränsen. Men nu är det snart svårt att göra karriär i Moderaterna om du föredrar samarbete med en centerpartist framför en sverigedemokrat.

Det andra som ändrats är media. Skandalerna runt SD har inte blivit färre, bara mindre bevakade. Nyhetsvärdet klingar av när det händer gång på gång. Vi vet också vilka hot journalister som ställer kritiska frågor till sverigedemokrater utsätts för. Sådant får konsekvenser.

Och det är då Ulf Kristersson griper efter makten. Hans nya syn på SD handlar om detta och bara detta. Eller som hans påhejare på Expressens ledarsida sammanfattade det: Utan SD skulle M ”inte längre ha någon reell möjlighet att nå makten”.

Då kan man vända på principerna och ljuga om verkligheten.

Kraschen är inte oundviklig. Någon måste bara rycka tag ratten. Vågar man hoppas på liberalerna som är kvar i Liberalerna?